Sara Löwgren. Foto: Ellen Löwgren.

"Det som sker utanför förhandlingarna ger mig mest hopp"

Sara Löwgren är mastersstudenten vid institutionen för Globala studier som och är nu på plats på klimattoppmötet i Glasgow. Mötet, COP26, har pågått sedan den 31 oktober och avslutas nu på fredag. Idag och imorgon uppdaterar Sara i våra sociala medier i syfte att ta oss närmare mötet och de frågor som lyfts. Men redan nu, får vi en inblick i hennes engagemang och hennes intryck av mötet hittills.

Berätta, vad läser du och vilken är din bakgrund som student?
– Jag läser just nu masterprogrammet i Globala studier där jag fokuserar på naturresurser, systemförändring och rättvisa. I grunden är jag humanekolog, med en examen från College of the Atlantic, Bar Harbor, USA. I USA fokuserade jag mina studier på klimatförändringar, vatten och rättvisefrågor. 

Varför tycker du att det är viktigt att vara på plats i Glasgow och var kommer ditt engagemang ifrån? 
– Jag är en del av delegationen för College of the Atlantic. Utöver min akademiska bakgrund har jag länge varit aktivist, så att resa till Glasgow handlar både om att lära mig om hur förhandlingarna går till och att utveckla mitt engagemang för samhällsförändring. 

Hur ser det ut på plats? 
– Det finns två officiella COP26-områden som åtskiljs av Clyde-floden. Det ena områden kallas för den gröna zonen och är öppen för allmänheten. Det andra området kallas för den blå zonen och hit kommer bara de som har speciella inträdeskort, antingen som del av delegationer, som press eller som observatörer. Jag och mina delegationskollegor är observatörer. Som observatörer har vi inte tillgång till alla möten och förhandlingar, men det finns ändå en hel del evenemang i den blå zonen som vi kan vara med på. Utöver de officiella områdena finns det många platser där civilsamhället ordnar egna möten, workshops och evenemang som folk från hela världen deltar i.

Vad har varit mest respektive minst lovande med mötet hittills?
– Det finns många saker som är minst lovande med förhandlingarna. Framförallt är jag bekymrad över att nettonollutsläpp får ett sådant genomslag, trots att löften om nettonoll inte innebär någon egentlig begränsning av utsläpp. Istället grundas nettonoll-principen på att länder och företag ska kunna kompensera för sina utsläpp genom att till exempel skydda skogar. Detta låter kanske som en praktiskt lösning, men det tillåter att vi fortsätter bränna fossila bränslen, det är inte särskilt långvarig förvaring och det finns en stor risk att rika länders kompensationer leder till att urfolk och andra grupper förlorar tillgången till sin mark. Detta är förstås sammanlänkat med det faktum att fossilindustrins delegation på COP26 är större än något enskilt lands. 

En annan sak som inte känns lovande är att ledarna än så länge inte har kommit fram till något konkret om hur och när rika länder ska börja betala tillbaka för den förstörelse vi har orsakat. Löftena om 100 miljarder dollar (en i sig otillräcklig summa) har funnits i flera år, men inga pengar har ännu betalats. Jag är frustrerad över att rika länder vägrar se sin egen roll i klimatförändringarna och betala för skadorna. 

Det som jag just nu känner är mest lovande är att utkastet till det Glasgow-dokument som ledarna jobbar på faktiskt innehåller vissa referenser till plikten att betala för skador och förluster. Det är också bra att ledarna har påmint sig om vikten av att stoppa avskogningen, trots att överenskommelsen de presenterade egentligen är en upprepning av en tidigare överenskommelse (som inte uppfylldes). Jag tycker också att ländernas löfte om att sluta finansiera nya fossila projekt utomlands är ett lämpligt första steg för att begränsa utsläppen, även om den överenskommelsen har en stor svaghet i att den inte berör vad länderna (t.ex. Storbritannien och USA) gör på hemmaplan. 

Generellt kan jag säga att det är sådant som sker utanför förhandlingarna som ger mig mest hopp. Över hela världen mobiliserade en halv miljon människor sig i lördags och arbetet med att sammanfoga klimaträttvisa med andra rättvisefrågor (så som antirasism, urfolksrättigheter, feminism, fackförbund, etc.) verkar ha tagit några stora kliv framåt. Slutligen finns det ett intiativ utanför de officiella förhandlingarna, Fossil Fuel Non-Proliferation Treaty InitiativeI, som söker få till ett faktiskt förbud mot fossila bränslen. Det känns konstruktivt och hoppfullt.

Hur kommer du förvalta de kunskaper du förvärvar in i din utbildning?
– Jag tar med mig två viktiga lärdomar. Först och främst blir det tydligt att UNFCCC COP inte är där radikal systemförändring sker, men vi behöver ändå skydda och förstärka dessa forum för att begränsa smutsiga företags påverkan. För det andra tar jag med mig stor inspiration att jobba på lokal nivå för att finna och skapa nya alternativ till kapitalistiskt tillväxt. Att vara på COP26 har förstärkt min övertygelse om att vi behöver systemförändring och mötena utanför de officiella konferensområdena har visat mig en hel del om hur detta kan gå till. 

Nu ska vi få följa dig i några inlägg på våra sociala medier - vad kan vi vänta oss?
– Att vara här innebär att uppleva en rad av känslor—frustration, sorg, solidaritet, vilsenhet, beslutsamhet och hopp—alla uppskruvade till max på samma gång. Den upplevelsen är förstås svår att förmedla via sociala medier, men jag ska göra mitt bästa.

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.