Foto: Arkivbild Spionen.

Till hundraårsminnet av ett studentmöte i Göteborg

För nästan precis 100 år sedan, den 30 augusti 1920, sammanstrålade representanter från Sveriges studentkårer i Göteborg. Mötet grundlade studenternas nationella samordning, vilket året därpå konfirmerades genom bildandet av Sveriges förenade studentkårer (SFS). I denna uppstart spelade göteborgsstudenterna en avgörande roll, trots att staden bara inhyste tre procent av Sveriges totala studentantal.

Sverige hade 1920 fyra studentstäder – universitet fanns i Uppsala och Lund, Stockholm huserade Karolinska institutet, Tekniska högskolan, Stockholms högskola samt några mindre högskolor, och Göteborg stoltserade sedan 1891 med en egen högskola, till stor del uppbyggd av privata donationer. I Göteborg fanns även Chalmers, som dock inte fick högskolestatus förrän 1937. Studenterna på de fyra orterna var organiserade i studentkårer knutna till respektive lärosäte. Genom åren hade kårrepresentanter givetvis stött samman med varandra, men då hade det rört sig om firande och social samvaro. Mötet i Göteborg 1920 var första gången kårerna samlades till en gemensam konferens. Enighet stod nu i första rummet; i möteskallelsen underströks att ”de svenska studentkårerna måste framträda gemensamt”. Det var dock vare sig studenttillvarons förutsättningar, studiefinansiering eller utbildningsfrågor som föranledde mötet utan något så exotiskt som de svenska studenternas förhållande till den internationella studentsammanslutningen CIE, Conféderation Internationale des Étudiants.

Upprinnelsen var följande. Åren efter första världskriget togs olika initiativ för att främja samarbete och sammanhållning i Europa. Ett sådant var Nationernas förbund, ett annat var just CIE. Initiativet var franskt och syftet var att skapa en europeisk sammanslutning av studenter. Redan i statuterna uteslöts emellertid studenter från de förlorande länderna Tyskland, Österrike och Ungern från deltagande, samtidigt som ansträngningar gjordes för att förmå studenter från de tidigare neutrala länderna att ansluta sig. I akt och mening att diskutera denna fråga tog de danska studenterna initiativ till ett möte i Köpenhamn i juli 1920, vilket i tid följde direkt efter danska Studenterforeningens 100-årsjubileum. Medan detta firande lockade ett stort antal deltagare var det bara ett tiotal representanter kvar när mötet om CIE skulle hållas. En av dessa var Hans Kristoferson, vice ordförande för studentkåren i Göteborg. Vid mötet diskuterades två alternativ. Det ena – att de neutrala ländernas studenter skulle ansluta sig till CIE och inifrån arbeta för att öppna upp organisationen – hade stöd från Schweiz, Holland och Danmark. Det andra – att för inträde kräva en strykning av paragrafen om de forna centralmakternas uteslutande – kom att benämnas ”die schwedische Linie” och drevs av Sverige och Norge. Efter segdragna debatter enades konferensen om detta senare alternativ, samt att varje neutralt land genom riksorganisationer för studenter skulle utse en observatör till CIE:s kommande konferens. 

Det var bara ett problem: Sveriges saknade en sådan riksorganisation för studenter. Studenterna var utspridda på fyra orter och skillnaderna dem emellan framgår inte minst av studentantalet. I början av 1920-talet räknade Uppsala runt 2700 studenter, vilket ungefär motsvarade vad Stockolmshögskolorna hade tillsammans medan Lunds studenter var runt 1000 färre. Mot dessa siffror stod sig Göteborg slätt: läsåret 1920/21 räknade högskolan inte ens 200 studenter – knappt tre procent av landets studenter. Ändå var det göteborgarna som genom Hans Kristofersons försorg tog initiativet till samarbete och därmed i förlängningen till bildandet av riksorganisationen SFS.

Den 30 augusti sammanträdde således representanter för Sveriges studentkårer för att nå en gemensam ståndpunkt. Uppsala representerades av sin ordförande Harry Cullberg, Stockholmskårerna av Bertil Ahrnborg och Lund av Malte Welin. Vid sidan av Kristoferson mötte göteborgarna upp med sin kårordförande Arthur Holmqvist och sekreteraren Gustaf Stern. Mötesprotokollet vittnar om långa diskussioner, som dock ändade i enighet om ”die schwedishe Linie”. Studentkårerna hade därmed fattat sitt första förenade beslut. Till observatör vid den följande CIE-konferensen utsågs göteborgsprofessorn Bernhard Karlgren, som några år senare blev rektor för högskolan. Att avståndet mellan student och lärare generellt var kort vid denna tid märks inte minst i ordförandelängden för SFS; de första tjugo åren rymmer fem docenter, en filosofie doktor och fyra licentiater. Flera av de övriga mötesdeltagarna i Göteborg skulle också låta tala om sig, låt vara på olika sätt: Stern som professor i engelska, Cullberg som grundare av Sigtunaskolan samt Welin som docent i nordisk litteratur och senare ledande svensk nazist. 

Den svenska linjen segrade så småningom, statuterna för CIE ändrades och de svenska studenterna anslöt sig. SFS bildades således utifrån en tidsanda om folkförsoning och en princip om inkludering. För en nutida betraktare framstår dock två omständigheter som märkliga – att uppkomsten av en nationell studentorganisation inte alls berörde svenska förhållanden samt att det var den minsta studentstaden som tog på sig ledartröjan. I båda fall torde förklaringen kunna sökas i tradition och prestige. Studentlivet var ännu starkt präglat av studieorten och den statliga styrningen av högre utbildning var ännu i sin linda. När SFS stadgar antogs var det med knapp nöd Hans Kristoferson vid sidan om utrikesrepresentationen lyckades få in syftet ”att närma de anslutna kårerna till varandra”. En skarpare formulering mötte motstånd från de större studieorterna, som skarpt värnade sitt oberoende. På liknande sätt hade göteborgsstudenterna genom sin kortare historia och otvetydiga numerära underlägsenhet troligen lättare att driva fram ett samarbete än om initiativet kommit från någon av de större kårerna. En följd blev att SFS inledningsvis knöts starkt till Göteborg. Kristoferson satt själv i styrelsen i många år och fick själv beträda ordförandeposten 1925. Ännu mer betydelsefull blev Gustaf Stern, som under nästan tio år utgjorde organisationens administrativa ryggrad som sekreterare och senare skattmästare. Den göteborgska storhetsperioden varade dock inte för evigt. Efter Sterns tid flyttades sekretariatet till Stockholm och det skulle dröja nästan 40 år tills nästa göteborgare svingade ordförandeklubban – Lars Tobisson 1964. 

Efter tio år gick de svenska studenterna ur CIE, men SFS bestod. Succesivt vändes fokus mot inrikesfrågor: studievillkor, studiemiljö, utbildning, bostäder och resor. Det internationella engagemanget har dock återkommit i vågor, bland annat under 1960-talet och i samband med 2000-talets Bolognareform. Händelseutvecklingen sommaren 1920 hade dock kunnat bli en annan. Hans Kristofersons primära ärende i Köpenhamn var inte konferensen om CIE utan det betydligt festligare 100-årsjubileet för den danska Studenterforeningen. Att han dröjde sig kvar över CIE-konferensen kan tillskrivas hans humanistiska ådra. Klassikern Kristoferson – som slutade som lektor i latin och grekiska i Västerås – hade vid ankomsten till Köpenhamn sin vana trogen löst årskort till Glyptoteket och blev därför kvar över konferensen. 

Martin Dackling

 

Martin Dackling är sedan 2020 docent och biträdande lektor i historia vid Lunds universitet. Han disputerade vid Göteborgs universitet 2013 på avhandlingen "Släktgårdens uppkomst. Jord och marknad i Skaraborg 1845-1945" och har varit postdoktor vid Linköpings universitet, forskare i Göteborg samt lektor vid högskolan i Jönköping.

 

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.