Foto: Violetta Kovacka.

Nyansera mera

Trots att Maria Edström inte kände sig hemma under sin tid som student återvände hon till universitetet och journalistutbildningen för att doktorera. Tanken var att lära sig arbeta långsammare. Det gick sådär.

Klockan är strax efter tolv men för Maria Edström vankas ingen lunch. Iklädd ett par svarta tajts och en urtvättad blå t-shirt rullar hon istället ut en skumgummimatta på golvet i tevestudion på fjärde våningen på institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG). 

Sedan sätter sig lektorn vid journalistutbildningen i lotusställning på mattan och inväntar att hennes kollegor ska göra detsamma. Några minuter senare har alla kommit på plats och lunchyogan kan börja.
– Tänk på andningen! In med skinkan! Vrid in vänsterfoten! Sträck ut till fingertopparna!

Lätt andfådd och på utpräglad göteborgska instruerar Maria de fem personer som dykt upp till dagens pass av Iyengar yoga. Hennes intresse för yoga väcktes redan på 70-talet men det var först när det öppnade en studio nära hemmet i Björkekärr som hon började träna regelbundet och för ett drygt år sen examinerades hon som yogainstruktör. Och sen ett tag tillbaka håller hon alltså klasser för kollegorna på universitetet. 
– Det är roligt att dela den här kunskapen med mina kollegor. Och universitetet kan vara en stressig miljö så yoga passar perfekt här, säger hon när passet är avklarat. 

Efter att ha köpt kaffe och ostfralla i institutionens café sätter hon sig på en bänk på gårdsplanen utanför JMG med ryggen vilandes mot byggnadens gula puts.  
– Universitetet är gränslöst, det finns alltid mer att göra. Man kan jobba ihjäl sig här och det har jag nästan gjort. Jag har suttit över jul och nyår och kört Excelfiler som ingen har bett mig om att göra utan bara för att jag tycker det är viktigt. Jag har ju den ådran i mig. Men när jag bestämde mig för att återvända till universitetet för att doktorera var egentligen hela tanken att träna på att vara lite mer långsam, att leta kunskap på ett annorlunda sätt, säger hon.
 

Bytte sida

Det räcker dock med en snabb titt på universitetets hemsida för att inse att Maria inte rullar tummarna på jobbet. Publikationerna signerade med hennes namn är över åttio stycken, majoriteten av dem med en mediekritisk frågeställning: vilka är det egentligen som bereds plats i våra tidningar, teve- och radioapparater? 

Men hur funkar det att byta roll, gå över till andra sidan? Att som Maria gå från jobbet som reporter, ofta med hög puls och dagliga deadlines, till det trots allt stillsammare, mer akademiska forskningsarbetet? Och att sätta luppen på sina tidigare kollegor? 

Journalistyrket var inget självklart mål i livet för Maria. Men med en ”kronisk nyfikenhet” i kroppen läste hon först naturvetenskaplig linje på gymnasiet för att efter studenten gå vidare till att plugga statsvetenskap vid Göteborgs universitet. 
– Där träffade jag många som drömde om att bli journalister. Själv hade jag egentligen någon sorts plan att läsa nationalekonomi. Eller kanske systemvetenskap, du vet datorer hade börjat bli en grej då i början av 80-talet. I stället kom jag in på en reservplats på journalistutbildningen och helt plötsligt gick jag där i två år. Men jag tyckte att det var svårt. Jag kunde inte formulera det då men det fanns så mycket attityd, den där hemingwayska journalistattityden gjorde att jag inte riktigt kände mig hemma. Men när jag väl började jobba tyckte jag att det var fantastiskt roligt!

Den första tiden efter examen hoppade Maria runt som vikarierande reporter på olika radiostationer runtom i landet och redigerade tidningssidor för nyhetstidningar som Göteborgs-Posten och numera insomnade Arbetet. Men efter några år började livet i en kappsäck bli ohållbart.
– Jag hade en lägenhet i Göteborg och ville bo här permanent. Att flänga runt och bli inringd på det där sättet funkar inte i längden. Dessutom hade jag upptäckt att som vikarie var det svårt att få göra de jobb jag helst ville göra, det var alltid någon annans bevakningsområde. Därför bestämde jag mig för att börja frilansa. 

Med hjälp av starta eget-bidrag från Arbetsförmedlingen startade Maria därför sin egen firma i januari 1989. I nästan tio år arbetade hon som frilansande journalist: hon gjorde radio, research för teve och skrev för tidningar, främst fackförbundspress. Hon och hennes kollega och namne, Maria Jacobson, jobbade sida vid sida på samma frilanskontor och ofta med liknande ämnen.
– Jag var redaktör för ett program som hette Radio Ellen på Sveriges Radio. Där intervjuade jag allt från forskare till fattigpensionärer, alltid med en jämställdhetsvinkel. Det kunde handla om utseendefrågor eller hur ideal påverkar oss, det var på ett sätt mycket samma frågor som nu fast i en annan tid. Samtidigt jobbade Maria Jacobson med liknande frågor. Vi funderade mycket på hur just mediebilderna av män och kvinnor skiljde sig åt. Det var där idén till Allt är möjligt föddes.

mariaedstrom IMG 0885

Samlade journalister

Allt är möjligt är ett mediekritiskt nätverk som startades 1992. Genom att samla mediemänniskor hoppades de kunna påverka branschen, med hjälp av diskussion och debatt ville de visa på de ensidiga, könsstereotypa bilder som producerades och fortlevde genom just mediernas egen rapportering. 

Varför framställdes flickor som gulliga och pojkar som busiga? Varför var kvinnor vackra medan män var kompetenta?
– Vi samlade journalister, reklamare och personer som jobbade med film. Det var alltså folk som själva var med och producerade de här stereotypa skildringarna men som vi på något sätt hoppades skulle vilja vara med och diskutera. Vill ni vara en del av problemet eller en del av lösningen, frågade vi. Efter det första mötet, som ledde till väldigt mycket diskussion, var det vissa som slog ifrån sig av kritiken medan vi var några stycken som kände att vi inte var färdiga. 

Arbetet med nätverket gjorde att de snart insåg att den svenska forskning som fanns inom ämnet var bristfällig. Vid sidan av sina frilanskarriärer sökte därför de två Mariorna en forskningsförberedande kurs som GU erbjöd via journalistutbildningen. Dit kom journalister från hela landet för att diskutera skillnaden mellan journalistik och forskning, de läste klassiska verk på ämnet och som avslutning fick deltagarna göra en egen studie. Maria och Maria valde att studera hur kvinnor och män porträtterades i mediebruset under en specifik dag i mars 1994. 

Efter kursen blev de behöriga att söka till doktorandutbildningen vid JMG. Men Maria Edström tvekade. Hon som inte hade trivts speciellt bra de där åren hon läst på journalistutbildningen, skulle hon nu definitivt ge upp sin frilanskarriär och återvända till universitetet för gott? 
– Jag hade ingen riktig uppfattning om vad det innebar men ett år senare ansökte jag i alla fall och 1995 kom jag in på doktorandutbildningen, säger Maria och sveper med handen längs med bokhyllorna i sitt avlånga, trånga kontor två veckor efter lunchyogapasset.

Just bokhyllorna på hennes rum jobbar hårt, dignandes under drygt 20 års arbete – böcker, pärmar, anteckningsblock och kompendium ligger delvis huller om buller men är också indelade i kategorier som Genus Norden, Journalistforskning och Etnicitet och klass. På ett hyllplan lever en delbar rysk trädocka farligt nära kanten där den samsas med ännu en hög böcker och två kaffekoppar. 

Som svar på frågan om hur det var att ta steget från journalist till forskare flyttar Maria på trädockan och plockar fram en tjock, svart bok ur hyllan. Hon läser högt:
– Ena dagen journalist, andra dagen forskare. Det är som att resa mellan olika länder, det är så olika språk och kultur. Och liksom när man är på resande fot tar det tid att förstå nyanser och sedvänjor. Inom akademien finns tydliga hierarkiska system vilkas betydelse man som nybliven forskare inte alltid förstår.

Hon skrattar till. Meningarna är ur en text hon skrev när hon precis lämnat journalistyrket bakom sig för att återvända till universitetet. Även om hon skrattar åt det i dag var det kämpigt att acklimatisera sig.
– Det tog väldigt lång tid att byta fot. Jag trodde att det skulle gå att forska lite vid sidan av, jag hade inte riktigt förstått hur mycket jobb det är med en avhandling, säger hon.

– I slutändan tog det tio år att bli klar. Då kom det ju förstås tre barn, lite annat jobb och en massa kurser emellan, haha. Jag hade inte bråttom och var inte det minsta karriärstrategisk eftersom jag inte tänkte att jag skulle stanna inom universitetsvärlden. Men doktorandperioden är nog bland det lyxigaste jag gjort i hela mitt liv. Visst, jag var tvungen att leverera en avhandling men det var otroligt spännande att ta del av alla seminarier, läsa massa böcker och vrida och vända på frågor med andra forskare som intresserade sig för liknande saker som jag själv.

mariaedstrom IMG 1196 1

Hoppas ingjuta mod

Dessutom kunde hon kombinera sitt engagemang inom nätverket Allt är möjligt och fortsätta fokusera på den mediekritiska forskning som blivit hennes hjärtefråga. Exempelvis att räkna könsrepresentation från en dags samlade mediebilder – när Maria gjorde det första gången, den där marsdagen 1994, hade hon ingen aning om att det gjordes i länder över hela världen.
– Det fick vi reda på först året efter, säger Maria och vänder sig mot hyllan igen. 

Hon plockar fram ett litet häfte och bläddrar fram till en sida med ett cirkeldiagram.
– Här kan vi se att det 1995 var 17 procent kvinnor med på nyheterna. Sen visar det hur siffrorna långsamt ökar, senast studien gjordes var 2015 och då var det 24 procent kvinnor. Det här är det globala snittet, i Sverige är vi lite bättre, vi ligger ungefär på 30 procent. Det är också lite festligt för det här är ganska exakt under de åren som jag har varit doktorand och forskare. Var det bättre förr, innan vi började mäta? Det kan vi inte veta men antagligen inte, säger hon och tar av sig glasögonen och putsar dem mot sin mörkblå klänning.

Mätningarna över nyheternas könsrepresentation sker var femte år och nästa år är det dags igen. Maria berättar att förberedelsearbetet redan är i full gång och att de letar efter studentvolontärer som kan hjälpa till. 
– De här frågorna har alltid intresserat mig. När jag jobbade som journalist var det mer en intuitiv känsla att representationen inte var jämlik. Det ledde till att vi startade Allt är möjligt vilket i sin tur ledde till att jag doktorerade. Det ena gav det andra, så har det alltid varit för mig. Det kan se ut som att jag haft en plan men jag har alltid bara kört på!

Sen tre år tillbaka har Maria skiftat fokus, nu handlar det inte bara om genus utan även om ålder. Något hon slogs av redan när hon började kartlägga vilka som syns i medierna var att just de äldre lyste med sin frånvaro.
– Vi hade med ålder som en variabel vid första mättillfället 1994 och redan då började jag läsa litteratur om varför äldre inte syns i media. Samtidigt var jag själv i 30-årsåldern och tyckte att alla över 60 var jättegamla. Jag klumpade själv ihop dem i en kategori på ett sätt som jag inte gör i dag när jag är 58 år. Man förstår ju saker på olika nivåer i olika åldrar, säger hon.

På samma sätt som när det gäller stereotypa bilder baserade på kön menar Maria att det är viktigt att media blir medvetna om sina egna fördomar kring åldrande. Precis som när det kommer till genus efterfrågar hon nyanser – äldre är inte antingen sköra och hjälplösa eller enormt kapabla och framgångsrika. 
– Den här uppdelade bilden gör att vi missar många historier, det lämnar så mycket däremellan som jag tror att fler vill veta mer om.

– Om du ska ge någon en komplimang säger du inte ”vad gammal du ser ut”, utan tvärtom. Att se ut som sin ålder anses vara något fult.   

Och utanförskapet cementeras med hjälp av mediernas rapportering. Eller snarare brist på rapportering.
– Redan vid 50 års ålder börjar kvinnorna bli osynliga och vid 60 drabbar det även männen. När du är ute från arbetsmarknaden är du inte intressant för medierna. All forskning pekar på att vi aldrig har levt så länge som i dag men samtidigt är många rädda för att bli gamla. En alternativ mediebild kan förhoppningsvis ingjuta mod i de som lever längre, säger hon.

Massage mot mygg

Den mesta tiden av Marias tjänst går numera åt till hennes forskningsprojekt men hon undervisar fortfarande på tio procent. Hon berättar att hon har satt ihop en ”verktygslåda” för att de blivande journalisterna på JMG ska bli bättre på att intervjua äldre. 
– Om vi nu har 25 procent av befolkningen som är över 60 år gamla är det viktigt att morgondagens journalister exempelvis vet hur de ska bemöta demens. Sen är äldre för det mesta naturligtvis som folk är mest, de är också människor.

Maria rafsar i sin ryggsäck för att säkerställa att nyckelknippor och andra väsentligheter är på plats innan hon lämnar arbetet för dagen. Hon har blivit utlovad lymfmassage av en yogakompis som menar att det ska hjälpa för att lindra de myggbett som Maria råkar ut för. Hon kliar sig på ett av betten på vänsterarmen.
– Om tio år håller jag antagligen fortfarande på med yoga och är intresserad av samma frågor som nu. Förhoppningsvis har jag lagt till något nytt intresse. Livet är långt och det är roligt att det tar många vändningar, du kan aldrig vara helt förberedd.

Hon kollar igen att nyckelknippan ligger där den ska.
– Så jag kör på, när man varit med så länge som jag har så är det lika bra att fortsätta. Och nu är det faktiskt så att tre av fyra personer i det globala nyhetsflödet är män. Ska det vara så? Sen kan folk tycka att män är smartare än kvinnor och att det vore bättre om kvinnorna stannade hemma men det tycker ju inte jag! 

 

 

Maria Edström

Gör: Lektor på JMG - Institutionen för journalistik, medier och kommunikation.
Ålder: 58 år. 
Familj: Man och tre barn. 
Har alltid i kylen: Äpple. 
Förebild: Alla som försöker göra världen till ett bättre ställe. 

 

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se