Illustration: Ibou Gueye.

Från kvinnohistoria till genusvetenskap

På 1980-talet inrättas en professur i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet. Det blir startskottet för ett omfattande akademiskt ifrågasättande av den allmänna historieskrivningen och kvinnors roll i den. Fler vetenskapliga discipliner engagerade sig i ämnet och frågorna började vinna legitimitet. De nya forumen för kvinnoforskning föder insikter om att kvinnofrågor handlar om mycket mer än förlorad historia - inte minst maktstrukturer och könens relation till varandra. Så småningom, under 1990-talet, sögs kvinnohistoria upp av ett besläktat forskningsfält, nämligen genusvetenskapen. De svenska politikernas intresse för genusfrågorna växte i takt med forskarnas och det politiska arbetet för jämställdhet började ta form i öronmärkta pengar, direktiv och reformer. Men hur tas egentligen statliga jämställdhetsdirektiv emot inom akademin idag? Metoo-rörelsen, det misstänkta attentatet mot genussekretariatet i Göteborg i december och diskussionen om att lägga ner Jämställdhetsmyndigheten efter knappt ett år, talar för att jämställdhet och genus fortsätter vara högaktuella frågor.

”Varför en kvinnohögskola? (…) Vad som i begynnelsen kanske föreföll som ett individuellt, orättvist kvinnoöde visar sig vara en kollektiv erfarenhet och ett resultat av en historisk utveckling. Den insikten kan vara första steget till frigörelse och självmedvetande”. Så skrev Gunhild Kyle, Sveriges första professor i kvinnohistoria, när Kvinnofolkhögskolan öppnades i Göteborg i februari 1984. 

Den som vill berätta om Gunhild Kyle upptäcker snart att hennes historia oundvikligen handlar om många kvinnor – kvinnor i industrierna, vars förhållanden hon var en av de första att undersöka. Den handlar också om kvinnorna på ena sidan av samhällsproblemet hon strävade efter att belysa, nämligen klyftan mellan formell och informell jämställdhet i Sverige. Men inte minst är Gunhild ihågkommen i kretsar för kvinnoforskning och bland kvinnliga forskare, för vilka hon varit en drivande kraft.

Gunhild Kyle ledde bland annat det återkommande kvinnohistoriska seminariet vid institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet, och var delaktig i grundandet av Kvinnofolkhögskolan. Hon och hennes kollegor bidrog till skapandet av nya och tvärvetenskapliga forskningsmiljöer och nu lades grunden till det ämne som så småningom övertog de kvinnohistoriska frågorna: genusvetenskapen. Men vägen dit var långt ifrån rak.
– Det började med ett väldigt stort motstånd och var länge omstritt innan det blev en professur i kvinnohistoria, berättar Gunnel Karlsson, historiker och lektor i genusvetenskap vid Örebro universitet. Gunnel lärde känna Gunhild Kyle 1975, och tror att grunden till motståndet låg i att det var svårt för ett manligt vetenskapssamhälle att ta till sig att kön har betydelse.

– Vi utmanade ett könsblint perspektiv. All forskning bedrevs på män, säger Gunnel Karlsson. 

Gunhild Kyle förstod att de närmade sig känsliga frågor och hon utmanade aldrig direkt de professorer som inte höll med henne.
– Det var först när Gunhild gick i pension som den stora striden kom, säger Gunnel Karlsson. 

Den självklara efterträdaren som professor i kvinnohistoria var enligt samtida kvinnoforskare Yvonne Hirdman, som bland annat lagt fram en teori kring genussystem och forskat i andra kvinnohistoriska frågor. En annan sökande, Christer Winberg, var visserligen historiker, men saknade erfarenhet av det som kunniga på området menade var kvinnohistoria. Konflikten kom därefter att handla om hur man skulle tolka ämnet. Christer Winberg hade till exempel gjort demografiska undersökningar och bland annat kartlagt hur många barn kvinnor födde, vilket av vissa kollegor ansågs vara att bedriva kvinnoforskning.
– Men då sa vi att ‘det här är inte kvinnohistoria’. Kvinnohistoria måste problematisera kvinnans ställning och inte bara läggas vid sidan av den konventionella historieskrivningen. Den handlar dessutom om att ifrågasätta aspekter kring kön och makt och varför kvinnor inte blir representerade, säger Gunnel Karlsson.

Gunnel berättar att i diskussionerna kring vem som skulle få professuren framhölls hur aktiv Christer Winberg varit på de kvinnohistoriska seminarierna. Den avgående Gunhild Kyle tog då med sig mötesprotokollen som visade att Winberg i själva verket bara deltagit vid en enda sammankomst. Trots detta fick Christer Winberg tjänsten som professor i kvinnohistoria med motiveringen att han var en bättre historiker än Yvonne Hirdman.

Beslutet överklagades så småningom och 1988 gick professuren till sist till Hirdman. Hon introducerade senare ordet “genus” i det svenska språket och hennes teorier kring genussystem fick stort genomslag i den statliga Maktutredningen som presenterades 1990. 

Den handlade om att “fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. 

På institutionen för historiska studier möttes hon dock av stort motstånd och valde senare att flytta från Göteborg.

ibou illustration 2

Dubbelt syfte

Men redan innan dess hade kvinnoforskning börjat etableras utanför akademin. 1978 grundades Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, även kallat Kvinnoforum, och fanns såväl i Lund, Göteborg och Uppsala. De började som små fristående föreningar och blev sedan permanenta inrättningar som smälte samman med 1990-talets framväxande genusvetenskapliga institutioner. 

Enligt Jakob Winther Forsbäck, som skrivit en avhandling om forumens historia, fanns ett dubbelt syfte: dels att verka för etableringen av kvinnoforskningen, dels att arbeta fackligt för alla kvinnor i akademin.
– Ingen ville ha med oss att göra på universiteten i början, säger Gunnel Karlsson, men vi fick pengar från annat håll. 

Hon syftar bland annat till att många socialdemokratiska politiker tyckte att kvinnoforskningen var intressant och värd att satsa på. 

Enligt Lena Martinsson, professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet, var Kvinnoforum också en central mötesplats och en bekräftelse på att de här frågorna var viktiga. Hon minns Gunhild Kyle, som gick bort i februari 2016, som en på många sätt betydelsefull person och hur hon själv brukade gå till Kvinnoforum. 
– Jag var en av de unga som kom dit och lyssnade och tog intryck, berättar hon. 

Lena Martinsson kallar Kvinnoforum för ”genusvetenskapens moder”, en plats där forskare från olika håll kunde mötas och enas i strävan efter legitimitet. En kamp som hon menar pågår än idag.
– Inte minst nu när olika politiska strömningar ifrågasätter det mesta som har med att man utmanar föreställningar om kön att göra, säger hon.

Eget ämne

I samband med att genusvetenskap blev ett eget ämne upplöstes Kvinnoforum. Lena Martinsson menar dock att den genusvetenskapliga institutionen idag utgör en liknande plattform, där forskare från vitt spridda discipliner möts och blir docenter.  

Frågan som mest upptog Gunhild Kyle var den om jämställdheten i Sverige, att trots att vi har en formell, lagstiftad jämställdhet, är den informella, faktiska jämställdheten alltjämt inte självklar. Vad tror du om det?
– Att svenskarna tror att vi är väldigt jämställda märks tydligt i den politiska retoriken, att vi är bättre än andra länder. Till exempel att jämställdhetsnormen betraktas som svensk, en nationalistisk tanke som får problematiska följder, inte minst i mötet med migranter, menar Lena Martinsson.

Hon ser det också som problematiskt att en heteronormativ könsordning med två kön upprepas i jämställdhetsarbetet. Den här typen av forskning menar Lena är en slags fortsättning på det Gunhild Kyle gjorde men med en lite annan ingång. 

Liksom Gunhild Kyle är Lena Martinsson professor i ett tämligen nybildat ämne. Angående sin egen resa till professuren i genusvetenskap ser Martinsson hur forskningen hon själv bedrivit har varit ett hjälpmedel på vägen. Den har inneburit ett kritiskt perspektiv och gjort att hon behövt utmana sina egna föreställningar om vem som kan göra vad. Hon pekar också på de kvinnor som innan henne banat väg, inte minst Ingrid Holmqvist och Ulla Holm. Lena beskriver hur hon följt deras kamp för ämnets framväxt och kallar dem för ”byggare”.
– Jag brukar säga att genusvetenskap är ett ämne i ständig tillblivelse. Och det handlar hela tiden om ett stort beroende av andra människor, säger Lena Martinsson. 

ibou illustration 3

Jämställdhetsarbete i akademin

Det som började med en revision av historien har alltså lett vidare till jämställdhetsarbete på ett mer övergripande plan. Idag är det föremål för både tvärvetenskaplig forskning och ett -omfattande politiskt arbete. 

Hur ser jämställdhetsarbetet ut idag inom själva akademin? Vad händer när en verksamhet som egentligen inte tycker att politikerna ska blanda sig i får politiska uppdrag? Och hur tolkas politiska jämställdhetsdirektiv i praktiken vid svenska universitet?

I år löper uppdraget Jämställdhetsintegrering av högskolor och universitet, JiHU, ut. Arbetet med att nå jäm ställdhetsmålen fortsätter ute på lärosätena. 

Birgitta Jordansson är lektor och docent i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet och undersöker tillsammans med Helen Peterson mottagandet av det statliga uppdraget för JiHU. De tittar på hur uppdraget översätts från politik till praktik, bland annat genom att se över hur handlingsplaner skrivs och vilka frågor som prioriteras.
– Svårigheten ligger i hur man ska jobba med jämställdhet för att den ska bli integrerad, säger Birgitta Jordansson. 

JiHU är kopplat till de jämställdhetspolitiska målen, men det är i stor utsträckning upp till institutionerna själva att organisera arbetet. Merparten av ansvaret ligger på institutionsnivå, även om de har stöd av den gemensamma förvaltningen, säger Martin Thulin, samordnare för JiHU - eller JiGU (Jämställdhetsintegrering på Göteborgs universitet) som det kallas lokalt, på universitetsledningens stab i Göteborg. 

Det finns enligt honom stora skillnader i hur verksamheterna arbetar, men ett övergripande fokus på tre områden.
– Dels karriärvägar, som handlar om att undersöka hur möjligheterna att meritera sig ser ut och om det finns något könsbias i rekrytering och bedömningsprocesser. Vi stödjer lärarförslagsnämnderna i deras arbete med att rekrytera lärare och forskare, samt undersöker vilka faktorer som kan förhindra medarbetare i deras karriärer inom institutionen, säger Martin Thulin. 

Exempelvis har en enkät tagits fram som är tänkt att hjälpa institutionerna att identifiera problem som dem som Martin Thulin nämner. Medarbetarna frågas bland annat om meriteringstakten, alltså hur många år det faktiskt tar för män respektive kvinnor att avancera inom akademin. 

Dessutom ställs en del subjektiva frågor, som: utsätts du för härskartekniker, anser du att du får adekvat stöd av institutionen i din karriär och upplever seniora kollegor att din forskning är intressant? 

Det andra fokusområdet handlar om jämställdhet i fördelningen av forskningsmedel.Här menar Martin Thulin att det är viktigt att arbeta med ökad transparens och få bort informella beslutsvägar, gällandetill exempel tilldelning av forskningsmedel, befordringsprocesser och tilldelning av resurser.
– Ju tydligare det är hur ett beslut fattas av vem och varför, desto svårare är det att ha informella processer där du tillsätter din kollega på osakliga grunder eller att möten hålls dit bara vissa bjuds in, säger han.

Det tredje fokusområdet handlar om utbildningens villkor, både vad gäller innehåll och utformning. Det kan till exempel handla om vad som lärs ut till studenterna.
– När de är färdiga behöver de ha relevant kunskap, till exempel attårdpersonal kan känna igen skador som uppstått till följd av misshandel i hemmet, eller att lärare behandlar alla elever som individer, oavsett exempelvis kön eller könsöverskridande identitet, säger Martin Thulin.  

– Vi har ett ansvar mot samhället att utbilda nästa generations yrkesutövare.

I Sverige har det funnits tydliga politiska jämställdhetskrav sedan mitten av 1990-talet. Det var då Birgitta Jordansson började forska på jämställdhet inom akademin, på uppdrag av Sekretariatet för genusforskning. 

Hon undersökte mottagandet av Tham-professurerna, en reform där positiv särbehandling kunde användas vid tillsättningen av 30 nya professurer, i syfte att öka andelen kvinnliga professorer. 93 procent av Sveriges professorskår bestod då av män. 

Det fick inte finnas några större skillnader, men vid likvärdiga meriter skulle någon av ett underrepresenterat kön väljas. Det fanns ett starkt motstånd mot förslaget där även en hel del av de kvinnliga professorerna var negativa. Trots att det inte var fråga om kvotering var man orolig för att reformen kunde leda till devalvering av -professorstiteln.
– Man talade om b-professurer och att ”det kommer heta att vi inte fått det här på samma sätt som andra”, säger Birgitta Jordansson.

Bland de kvinnor som fick dessa anställningar fanns ofta en mer pragmatisk hållning. Gunilla Olivecrona, professor i medicinsk kemi vid Umeå universitet, var en av de som tilldelades en Tham-professur och uppger i Jordanssons rapport att hon för det mesta mött positiva reaktioner från kollegor och andra inom universitetsvärlden men att:

”Intressant nog upplevde jag att några kvinnliga kollegor var mycket negativa till satsningen (…) Jag tog det ganska lugnt eftersom jag genom åren upplevt mängder av inkompetenta manliga professorer som systemet på något sätt ändå tycks kunna klara av. Skulle det vara så olyckligt att jag på sikt visar mig vara inkompetent, så är det naturligtvis inte bra, men jag menar att detta inte är ett problem enbart med kvinnliga professorer.”

ibou illustration 4

”Kultur käkar strategi till frukost”

Det oväntade motståndet som Gunilla Olivecrona nämner tror Birgitta Jordansson kommer från en seglivad tendens att inom akademin skylla på kvinnorna själva som anledning till den låga andelen på högre poster.

Ett vanligt sätt att tänka är att kvinnorsaknar någonting och behöver hjälp, snarare än att det skulle vara någonting problematiskt med systemet.
– Det pratas mycket om likabehandling, lika villkor och mångfald, men om du vill bryta normer och värderingar är det en mycket större fråga än lika rättigheter, säger hon.

Som exempel nämner hon Agnes Wold och Christine Wennerås uppmärksammade undersökning av hur Medicinska forskningsrådet bedömde forskarassistenttjänster på 1990-talet. Det visade sig att kvinnor behövde producera betydligt mer forskning än män för att få en forskarassistenttjänst: 2,6 gånger mer för att vara exakt. Med denna undersökning växte en förståelse för att det inte nödvändigtvis är något ”fel” på kvinnor utan att det är organisationskulturen i sig som är problematisk. 
– Detta gör att man får jobba på ett annat sätt, säger Birgitta Jordansson. 

Martin Thulin håller med om att en av de stora utmaningarna är förändring av kulturen inom akademin.
– Kultur käkar strategi till frukost, säger han. 

Med det menar han att kulturen och normerna inom organisationen är en stark kraft och att medarbetare tenderar att anpassa sig till den rådande normen. 
– Det är svårt att ändra på beteenden genom styrdokument och regler. Om det finns en problematisk kultur är det viktigt att arbeta med den under lång tid, vilket är svårt. Det är också svårt att veta hur man praktiskt ska gå tillväga, säger Martin Thulin.

Jämställdhetsarbetet över tid

Över tid ser Birgitta Jordansson att initiativ för jämställdhet ofta tagits på lokal nivå och engagerade personer i verksamheten har sökt medel för att arbeta med jämställdhet i projektform. Problemet har varit att när pengarna tar slut riskerar arbetet att stanna av, vilket varit en del av komplexiteten med jämställdhetsarbete, hur det ska integreras och inte bli en sidoverksamhet.
– Det är tanken med JiHU tror jag, man vill inte ha projekt utan långsiktig förändring. Det ska inte handla om att söka pengar för projekt, utan alla statliga lärosätena ska arbeta med de här frågorna, säger Birgitta Jordansson.

JiHU-uppdraget tar slut efter 2019. Martin Thulin är dock inte orolig för att jämställdhetsarbetet kommer dö ut.
– Centralt kan ett antal saker sättas igång. Det kan tryckas på vissa delar och ges olika former av stöd och samordning men sedan måste institutionerna fortsätta arbeta själva. Och det gör de flesta. 

Han fortsätter: 
– Majoriteten har en likabehandlingsplan och jobbar konkret med jämställdhet. Sedan finns det självklart vissa institutioner som absolut har mer fokus på jämställdhet och gör ett mer gediget arbete än andra. Det är dock viktigt att frågan tas på allvar av alla institutioner och att det finns en plan för arbetet framåt. 

Birgitta Jordansson har i sin forskning blivit positivt överraskad över den starka politiska viljan att driva jämställdhetsarbete, bland annat i form av insatser, riktade pengar och rekryteringsmål. Samtidigt anser hon att satsningarna ibland varit något naiva.
– Man har inte varit tillräckligt noga med att åtgärda när det inte blivit som man tänkt sig, universiteten har tidigare kunnat luta sig tillbaka och säga att ”vi lyckades inte nå målen”, och så har det intehänt så mycket mer trots att det funnits propåer om att det borde bli någon form av åtgärd i sådana fall, säger hon.

Redovisningar för hur institutionerna jobbar med jämställdhet efterfrågas regelbundet under de verksamhetsdialoger som ledningen håller två gånger per år för att följa upp fakulteternas och institutionernas arbete. Dessa redovisar då vilka åtgärder som man arbetar med för att främja jämställdhet.
– Skulle en prefekt då få direkt återkoppling från ledningen för att man inte gör tillräckligt är det en tydlig signal i sig, säger Martin Thulin.

En annan potentiell utmaning för jämställdhetsarbetet är akademisk kapitalism. Den handlar om hur universiteten anpassar sig efter marknadsekonomiska villkor och fokus på konkurrens.
– Vi forskare tävlar hela tiden om att få del av resurser. Det som premieras är produktivitet och var du publicerar dig, till exempel sådana tidskrifter som ger maxpoäng i beräkningssystemet, säger Birgitta Jordansson.

Enligt henne går detta sätt delvis emot traditionella bildningsmål som säger att universiteten ska vara deltagande i samhällsdebatten, något som hon menar har tonats ner under lång tid. Istället ska forskare dra in pengar och producera i specifika tidskrifter. Denna utveckling reser frågor om vad resurserna ska gå till och hur strategiska satsningar ska göras. Den kan enligt henne ses som ett potentiellt hot mot jämställdhetsarbetet.
– Ska vi få in toppnamn eller ha en balans vad gäller manliga och kvinnliga professurer till exempel?  

Omvänt kan också jämställdhet ses som en konkurrensfördel.
– Det svenska systemets långa föräldraledighet, reglerade arbetstid och sociala förmåner kan i sig vara lockande i den internationella forskningsvärlden. Men där är vi inte riktigt ännu, säger Birgitta Jordansson.

 

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se