Illustration: Isabel Fahlén.

Brännande blickar

Att hålla föredrag, delta aktivt vid seminarium och presentera uppsatser – på universitetet förväntas studenterna att kunna tala inför publik. Men vad händer om du inte kan tänka dig något värre?

Redan några veckor in på psykologutbildningen inser Sandra att hon har problem. Hon är inte ny på universitetet, tvärtom, hon har bland annat en kandidatexamen i textilkonst sen innan men att tala inför grupp har alltid varit jobbigt. Och nu, när det är dags att gå upp inför sin nya klass och presentera vad hon åstadkommit under den första delkursen, är känslan av obehag värre än någonsin. 
– Allt är nytt och psykologi är ett komplext ämne, så brett. Det bara maler i huvudet och allt blir till en gröt. Samtidigt rusar pulsen och det känns som att hjärtat ska hoppa ut ur bröstet på mig, säger Sandra. 

När en kille i publiken skrattar till och klasskamraten på tur efter Sandra inleder sin presentation med att säga att hon ska ändra tonläge för att inte trötta ut klassen är det kört. Trots att Sandra inte får någon kritik från varken lärare eller klasskamrater väller känslan av misslyckande över henne.
– Jag skyller allt på mig själv. Jag har tabbat mig och det är därför min klasskamrat känner sig tvungen att ursäkta sig och byta tonläge. Och det där skrattet, det behöver ju inte alls ha med mig med att göra egentligen. Men jag tänker att alla nu har en bild av mig och att de tycker att jag är tråkig. Att alla såg hur nervös jag var och nästa gång jag ska prata inför klassen kommer de att tänka ”åh nej, inte hon nu igen”.

Och för Sandra har det jobbiga bara börjat. En snabb titt på schemat visar att seminarium, opponeringar och muntliga presentationer avlöser varandra den närmsta tiden.
– Det kommer ju vara så här nu! Hur ska jag klara av detta, att inte kunna hantera vad som händer i min kropp när jag ska prata? Jag insåg att jag behövde någon sorts hjälp, säger hon.

Läskigt att sluta fly

I det gigantiska stenhuset vid Kaserntorget har Susanne Evertsson, kurator på Akademihälsan, precis tänt lamporna i konferensrummets tak. Väggarna är klädda med mörk träpanel, svarta bord är placerade i en u-form och vid toppen av u:et bildar en decimeterhög upphöjning i golvet en scen. 

På den här scenen är tanken att Våga tala-kursens deltagare, däribland Sandra, snart ska gå upp och hålla ett anförande när det är dags för kursens fjärde och sista tillfälle.
– Vid andra kurstillfället brukar jag fråga hur många här inne som inte tänkte komma i dag. Att våga ta tag i något som du har flytt från länge är läskigt. Att ha modet att anmäla sig är första steget men sen måste du också gå hit, säger Susanne Evertsson.

Hon fortsätter:
– Det handlar om att exponeras för sin egen rädsla, att utmana den och gå in i den. Att undvika eller fly från situationen är det som vidmakthåller ångesten.  

Susanne Evertsson har jobbat på Akademihälsan i åtta år och har lett Våga tala-kursen under lika lång tid. Hon berättar att kursen ges en gång varje termin och att de 20 platserna alltid bokas upp snabbt. 
– Det här med talrädsla är jättevanligt, undersökningar visar att var fjärde person i Sverige tycker att det här är obehagligt. Ett syfte med kursen är att visa för deltagarna att de inte är ensamma, här sitter 19 andra personer som är lika intellektuella och intelligenta men som tycker att det här med att prata inför grupp är en jobbig grej, något som de behöver träna på.

Susanne Evertsson menar att det finns flera anledningar till att vissa drabbas av talrädsla. Det kan bero på att man utsatts för mobbning och därför har svårt med tilliten, att man inte vågar tro och lita på andra. Eller att du kommer från en familj utan större socialt umgänge och därför inte tränat på att tala inför grupp. Vissa känner även att universitetsmiljön kräver en ny, proffsigare roll och ställer då så höga krav på sig själva att de därmed misslyckas. 

En annan orsak går enligt Akademihälsans kurator långt tillbaka i historien och handlar om biologisk sårbarhet.
– När människan levde på savannen var det viktigt att tillhöra gruppen, blev du utstött ur flocken så överlevde du inte. Det är samma känsla av kamp och flykt som infinner sig i dag, säger hon.

Kursen går ut på att varva teori med praktiska övningar och under sista tillfället är tanken att var och en ska prata lite längre inför resten av gruppen. 

Men Susanne Eversson är noga med att understryka att alla deltar efter egen förmåga, att ställa sig på scenen är i slutändan alltid valfritt.
– Jag har några som är sjuka i dag. Det är ofta så, de brukar gå igång lite extra på det här sista tillfället vilket gör att det alltid är några som sjukanmäler sig. Vissa kanske kommer hit men inte håller i någon presentation utan bara agerar publik. Och det är helt okej, det är som sagt ingen tävling, säger hon samtidigt som det rycker i handtaget till dörren. 

Utanför står kursdeltagarna samlade i en halvcirkel. Snart är det dags för dem att, förhoppningsvis, äntra den lilla scenen i det dunkla konferensrummet. 

illustration scenskräck3

Påminns om mobbning

Veckan efter träffen på Akademihälsan sitter Sandra i ett kalt grupprum på Psykologiska institutionens andra våning. Hon har inga lektioner i dag utan kommer direkt från lägenheten som hon delar med sin sambo. Där har hon tillbringat dagen med att skriva på nästa inlämningsuppgift. 

Under de dryga två månader som hon nu hunnit plugga på psykologutbildningen tycker hon att undervisningen gått snabbt framåt. Men hon berättar att hon försöker att inte kika för mycket på kursplanen.
– Jag försöker vara i nuet och ta det dag för dag. Det är en strategi för att jag inte ska oroa mig för mycket. Annars blir jag nervös redan nu när jag ser att vi ska ha ett seminarium om tre veckor. Jag kan ju inte göra något åt det och även om jag försöker att inte tänka på det blir jag ändå jätteorolig, säger hon.

Hon har funderat en del på varför problemet att tala inför grupp uppstått och förvärrats. Redan när hon pluggade textilkonst på universitetet var det ett problem men ändå inte lika extremt som nu.
– Att jag blev mobbad när jag var yngre har såklart satt sina spår, säger Sandra.

Hon sitter tyst en stund innan hon berättar att hon egentligen aldrig trivts i skolan. När hon började högstadiet bytte hon skola och det var början på en jobbig period, något som än i dag gör sig påmint i vissa situationer. 
– Exempelvis när jag är tvungen att gå igenom en lång skolkorridor. Då kommer minnena tillbaka, jag minns hur det stod folk längs med väggarna och sa elaka saker när jag gick förbi. Det spelar ingen roll hur gammal jag blir, känslan av att kunna bli utsatt för det är fortfarande jobbig, säger hon.

Hon fortsätter:
– Samtidigt är jag så pass envis att jag inte kan sluta skolan på grund av det här. Men det är jobbigt när rädslan eskalerar som den gjort nu.

illustration scenskräck2

Inspiration från Australien

Det är strax efter lunch när Jan-Eric Jönsson tar emot på sin privata psykologmottagning på Första Långgatan där han arbetar när han inte undervisar och handleder studenterna på GU:s psykologutbildning. Han är legitimerad psykolog och terapeut och har under årens lopp behandlat över 500 patienter med diagnosen social ångest. 
– Problemet med social ångest är att den verkar förstärka sig själv och kan sluta i ett riktigt allvarligt psykiatriskt problem i slutändan. Den sociala ångesten blir så omfattande att du till slut kan göra väldigt lite av det som ingår i ett vanligt liv. Och på det följer ofta depression vilket gör att problemen blir än mer omfattande, säger han.

I början av 90-talet praktiserade Jan-Eric Jönsson under tre månader vid en behandlingsklinik i Sydney, Australien och imponerades av hur de arbetade för att bota patienter med social ångest.  
– Jag såg de stora problem som patienterna hade när de kom dit och hur flertalet blev helt symptomfria efter ganska kort behandling. Det här ska jag ta till Sverige, tänkte jag.

Det handlade om en vetenskapligt grundad KBT-behandling som gick ut på att utsätta patienterna för precis det som de var allra räddast för – att stå i centrum. Första tillfället kunde de exempelvis filmas när de presenterade sig kortfattat och sedan stegrades behandlingen succesivt fram till sista tillfället då patienten ofta var kapabel att hantera situationer hen inte ens kunnat föreställa sig innan.
– Till slut stod de framför en väldigt stor grupp med människor och höll föredrag. Om du har social ångest kan du knappt tänka den tanken, säger Jan-Eric Jönsson.

Vid tillfället arbetade han vid psykiatrin i Kungälv där han införde den australiensiska modellen efter sin hemkomst. Den gav genast goda resultat och snart reste människor från hela landet till mottagningen i Kungälv.
– Det var patienter som var förtidspensionerade eller sjukskrivna sen länge. Eller levde, vad ska man säga, förfelade liv. Någon som hade väldigt höga betyg i skolan och drömde om att arbeta som lärare men som istället delade ut morgontidningen bara för att då behövde han inte träffa folk. Människor som inte utvecklades till sin fulla potential men som sen ändrade på allting: utbildade sig, sökte jobb och kunde leva ett helt annat liv. Det var en del solskenshistorier, det var det, säger han och ler åt minnet.

Men Jan-Eric Jönsson är tydlig med att det måste göras på rätt sätt.
– Behandlingen måste ske på ett strukturerat sätt annars är den skadlig. Om man tar i för mycket kan patienten bli traumatiserad av upplevelsen. Det blir värre helt enkelt – vi släpper patienten med både social ångest och en traumatisering, säger han och tystnar innan han fortsätter:
– Det gäller att ha en hög kompetens, du måste vara utbildad i KBT som psykologisk behandlingsmetod och helst tycker jag egentligen att du ska vara psykolog också. Och så måste du kunna diagnosen och problemet, annars riskerar problemen att förvärras. 

Jan-Eric Jönsson menar att behandlingsforskning idag pekar på höga siffror av botandegrad, ungefär 70 procent av de som får hjälp går därifrån symptomfria när behandlingen är över. Trots det har han själv, i sin roll som lärare, stött på studenter som hoppat av psykologutbildningen på grund av sin ångest.
– Om du har bra betyg, är väldigt intresserad av ämnet och antagligen hade blivit en bra yrkesverksam psykolog om du då ändå slutar på grund av ett problem som vi i dag har väldigt goda chanser att bota, då är det en sorglig situation, säger han.

Inte ensam 

I grupprummet på Psykologen börjar det bli dags för Sandra att plocka ihop och promenera hem för att fortsätta skriva på sin hemtenta. Men innan dess berättar hon om sista tillfället av Våga tala-kursen och det avslutande föredraget.
– Grejen var att jag faktiskt inte pallade att göra det. Det hade varit så himla mycket i skolan och så fick jag inte till något bra slut på föredraget. Det är inget jag är särskilt stolt över men det hände. Det var faktiskt ganska många som inte ens var där, Susanne sa att de var sjuka och det kan ju folk vara men jag funderar på om det var en kombination. Men det var faktiskt ingen tävling, säger hon och drar i ärmarna på sin svarta, stickade tröja.

När nu kursen är slut gäller det att fokusera på att gå vidare. Sandra säger att hon börjat med kundaliniyoga och att det hjälper henne att varva ner. Att rensa hjärnan genom att ge sig ut och springa fungerar också när hon är orolig.
– Annars pratar jag mycket med min sambo. Jag har också provat att stå framför en spegel och prata och att spela in min egen röst och även om jag inte tycker om att höra min röst inspelad så insåg jag att jag faktiskt inte låter så konstig som jag trodde.

Men att stå inför helklass och prata vet hon fortfarande inte hur hon ska ta sig an.
– Så långt har jag inte tänkt. Men jag försöker att bena ut saker och ting så att de blir konkreta, inte göra det för stort. Och att fokusera på det jag har just nu för att inte oroa för mig det som kommer sen.

Och Sandra vägrar ge upp. Det var just därför hon anmälde sig till Akademihälsans Våga tala-kurs.
– Jag har lärt mig att acceptera känslan istället för att motarbeta den. Det är okej att vara nervös. Det är det många som är, jag försöker att hålla fast vid att jag faktiskt inte är ensam i det här!

Fotnot: Sandra heter egentligen något annat.

SCENSKRÄCK ENLIGT PSYKOLOGEN

Jan-Eric Jönsson, legitimerad psykolog och psykoterapeut, hjälper till att reda ut begreppen. Grovt förenklat delar han in problematiken i fyra stadier. 

• Det första stadiet benämner han som normalreaktioner:
”De flesta människor upplever en anspänning i att framträda inför grupp, det är inte konstigt och behöver inte behandlas. Alla människor blir ibland osäkra i sociala situationer, även jag. Jag tycker inte att vi måste sträva efter att bli perfekta sociala varelser.”

• Andra stadiet handlar om enklare social ångest eller scenskräck:
”Då är det lite mer besvärande att tala inför grupp än normalt. Handlar i grund och botten om att vara obekväm med att stå i centrum.”

• Tredje stadiet benämner han som specifik social ångest – en fobi för att prata inför andra människor. 
”Bör ses på som vilken annan specifik fobi som helst, exempelvis orm-, spindel-, och/eller hundfobi. Kräver oftast kortare psykologisk behandling men är för det mesta inte speciellt svårt att behandla.”

• Fjärde och sista stadiet är generell social ångest
”Det är det stora problemet som dessutom är ganska vanligt, amerikanska studier visar att det är 15 procent av en vanlig population som har diagnosen. Då klarar du inte av att gå i skolan eller jobba vilket gör att livet blir oerhört begränsat. Det leder ofta till depression vilket gör det hela ännu värre. Läker inte av sig själv och går inte att träna bort utan kräver psykologisk behandling.”

VÅGA TALA-KURSEN

Våga tala-kursen arrangeras av Akademihälsan och går en gång per termin. Kursen vänder sig till dig som har svårt att tala inför grupp och under fyra tillfällen blandas teori med tips. Kursen är gratis och gruppen består av 20 deltagare. Läs mer på Akademihälsans hemsida.

SOCIAL ÅNGEST PÅ UNIVERSITETET

Studenterna som läser de avslutande terminerna av den femåriga psykologiutbildningen tar emot patienter som behöver hjälp med bland annat social ångest. Det kostar 150 kronor per tillfälle och vem som helst kan söka sig dit. Studentterapeuterna har tystnadsplikt precis som på en vanlig mottagning. Läs mer på Psykologiska institutionens hemsida. 

Illustrationer: Isabel Fahlén

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se