Reportage

Foto: Violetta Kovacka.

Hudfärg spelar roll

Jyoti Mistry växte upp under ett politiskt system som inte lyssnade på sådana som henne. Nu vill hon se till att fler röster i samhället kommer till tals. Spionen träffade Akademin Valands nya filmprofessor för att prata obekväm film, hudfärg och om varför hon önskar livet ur Brad Pitt. 

Jyoti Mistry sätter sig i den röda tvåsitssoffan i arbetsrummet med fönster mot Valands innergård. Rummet är avskalat från såväl personlig som professionell rekvisita och avslöjar ingenting om att det inhyser institutionens nya professor i filmisk gestaltning. Inga planscher på väggarna, inga bokryggar på hyllorna eller ens pappershögar på skrivbordet. Jyoti Mistry har nyligen flyttat in. 

I våras lämnade hon sin tjänst som docent vid Wits School of arts, film and TV i Johannesburg och reste de 950 milen till Göteborg för att ta över professorstiteln efter Ruben Östlund på Akademin Valand.  
– Det är en spännande tid att vara här just nu. Ruben Östlund och Gabriela Pichlers filmer vittnar om ett fräscht sätt att göra film, där de ställer frågor i stället för att ge svar. Eller rättare sagt säger de: ”det är såhär det är, men jag är inte säker på att det är så här det borde vara”. 

Jyoti Mistrys meritförteckning är lång och slingrar sig kors och tvärs över hela jordklotet. Hon doktorerade i filmstudier i New York och har sedan dess undervisat och forskat runt om i världen samtidigt som hon varit verksam filmskapare. I såväl filmer som forskning har hon undersökt och utmanat sättet som människor av olika etnicitet, hudfärg och könstillhörighet gestaltas på film. 
– Akademiska meriter går alltid först när en ny professor utnämns, och mitt cv möter kriterierna för den här professuren. Men det var många som sökte jobbet och att variablerna hudfärg och kön inte alls skulle spela in har jag svårt att tro. Jag är tvärtom övertygad om att jag är ett bevis på institutionens inkluderings- och mångfaldsarbete. Och det är ett viktigt arbete. Vill man som institution förändra studentunderlaget måste man börja med vem man anställer och vad man lär ut. 

Hon tar en kort paus. 
– Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om kulturell rastillhörighet och hudfärg. Jag tror det blir svårt för dig att skriva den här artikeln annars. 

Hon har rätt. Jyoti Mistrys historia är inte komplett utan att gå in på hudfärg. Under uppväxten var det den ”variabel” som ingen kunde se bortom. Den avgjorde allt.  

jyoti mistry IMG 7102 2

 Som barn förälskade sig Jyoti i Astrid Lindgrens skildringar av ungar som sprang genom fruktträdgårdar och plaskade runt i porlande, rena vattendrag. Deras verklighet låg långt ifrån hennes egen. Bakom bokpärmarna fanns en trång lägenhet i ett massivt hyreshus i centrala Durban med motorvägar ringlande som spaghetti utanför fönstret. Kontrasten kunde inte vara tydligare. Visst fanns det problem även i Astrid Lindgrens världar, men de var väldigt olika de som Jyoti tvingades foga sig efter i 1970-talets Sydafrika. 
– Böckerna gav mig hopp om att min tillvaro bara var en av många. De visade att inte alla barn levde under förtryck. Det var upplyftande att förstå att allt i världen inte hölls i apartheidlagarnas rigida system. Om man läst sin Foucault om familjen som en förlängning av staten är Pippi Långstrump en symbol för frigörelse. Ingen auktoritet bestämmer över henne. Hon kan vara som hon är just på grund av att hon inte har någon som säger åt henne hur hon ska vara. Jag tyckte hon var hur cool som helst. 

– Efter att ha studerat hur dominanta narrativ fungerar förstår jag att jag borde känt mig exkluderad. Barnen jag läste om såg inte ut som jag och deras liv liknade inte mitt. Det var inte min berättelse. Men jag tänkte inte så. Jag tänkte aldrig på dem som vita. De var bara barn, precis som jag.

 Men medan Pippi, Lisa och Emil sprang barfota genom den svenska sommaridyllen växte Jyoti upp i storstadens virrvarr. Som tredje generationens invandrare med indiskt påbrå tillhörde hon en av de grupper som fått utstå regimens tvångsförflyttningar, men 12-våningskolossen hon kallade hem låg i en del av stan som detaljplanen definierade som handelsområde. Det betydde att The Group Areas Act, den lag som apartheidregimen skapat för att segregera befolkningen, inte hade bäring där. Grannskapet var livligt och befolkat av flera olika kulturer som Jyoti inte skulle haft tillgång till i de segregerade områdena. 
– Det var nyttigt för mig. Jag fick höra många olika berättelser och tog del av flera perspektiv. Jag tror att det vidgade min värld. 

Läste hon inte hemma i lägenheten tog hon sin tillflykt till biblioteket. Eller så klippte hon i mammans högar med magasin, limmade ihop till kollage och skrev berättelser till. Berättelserna som uppstod när bilder och text sattes samman fascinerade henne.

Och så såg hon film. Hennes mamma och pappa var svårt förtjusta i filmmediet och tog med jämna mellanrum med sig barnen för att gå på bio. Föräldrarna drev dessutom ett godisstånd på en av Durbans biografer och var ibland tvungna att ta barnen med sig till jobbet. Om de tyckte att filmen var lämplig fick Jyoti och hennes syskon tillbringa kvällen i biosalongen. 
– Jag såg många typer av film från olika delar av världen. Jag älskade Hong Kong-filmerna och tyckte att Bruce Lee var det vackraste jag någonsin sett. Men jag såg också mycket indisk film, från tiden innan Bollywood tog över och gjorde allt lite mer slätstruket. Bondfilmerna fick jag däremot inte se. Mina föräldrar tyckte inte att sex- och våldsskildringarna var lämpliga.

Just den där blandningen av olika kulturella intryck, både i biomörkret och från bokhyllan i lägenheten, nyanserade hennes bild av världen. En protagonist var inte per automatik vit, som Hollywood ville låta påskina, utan kunde lika gärna se ut som henne själv. Detsamma gällde antagonisterna. Det behövde inte vara en vit förtryckare, som i Sydafrika, eller en sovjetisk sadist med ambitioner om världsherravälde i Bondfilmerna som hon inte fick se. De kunde lika gärna vara indier, kineser, eller blonda och blåögda damer som Prussiluskan som ville placera Pippi på barnhem. 

jyoti mistry IMG 7214 2

Till skillnad från bostadsområdet var skolorna segregerade. Den bästa undervisningen förbehölls de privilegierade som hade råd att gå på privatskola. Den indiska minoriteten organiserade sin egen undervisning med de ynka medel de hade. Men de insåg värdet av en god utbildning, eftersom studier var ett sätt för den egna gruppen att avancera inom det förtryckande systemet. Och de lyckades väl, vilket visade sig när eleverna tog examen och fortsatte ut i universitetsvärlden.
– När min generation sökte in till universitetet var merparten av de antagna till läkarlinjen indier. Universitetet var den stora utjämnaren och därför den bästa chansen att komma någonstans i samhället. Men högre utbildningen i Sydafrika var avgiftsbelagd, så i praktiken var högre studier omöjliga för de allra flesta. Eftersom jag inte kom från en privilegierad bakgrund hade mina föräldrar inte råd att betala utbildningen, så jag jobbade som servitris och undervisade barn för att samla ihop pengar till skolavgiften. 

 Hon läste film, drama och litteraturteori på Wits school of arts i Johannesburg under 1980-talets andra hälft. Det var en turbulent tid i Sydafrika. Apartheidsystemet knakade i fogarna och protester bröt ut både bland landets arbetare och på campus. Regimen svarade med undantagstillstånd och ökad polisiär närvaro som vid flera tillfällen sköt in tårgas på universitetsområdet. 

 

1995 tog Jyoti examen och flyttade till New York. Det Sydafrika hon lämnade bakom sig var då en spirande ny demokrati och landet hade sin första demokratiskt valda president – den före detta Wits-studenten Nelson Mandela. Hon flyttade till New York för att studera vidare och sedermera också doktorera. Det var först där, på masternivå, som hon började göra film.

Hon implementerade lärdomarna från den varierade filmdieten hon matats med sedan barnsben. Hon lät vita gestalta kriminella i länder med en svart befolkning och gav svarta karaktärer egenskaper som enligt filmkonventionerna tillhörde vita. Hon utmanade den gängse bilden och fick därigenom publiken att bli varse sina egna föreställningar om hur exempelvis en svart man gestaltas på vita duken. 
– Jag inser att svenskar inte är särskilt bekväma med att prata om hudfärg och kulturell rastillhörighet av rädsla för att bli stämplade som rasister. Men det här är något vi måste prata om. Man blir inte rasist av att prata om hudfärg, lika lite som man blir sexist av att prata om kvinnors rättigheter. Tvärtom. Att diskutera det öppet gör oss mer uppmärksamma på patriarkatet. Och ju mer vi kan synliggöra en diskussion, desto mer robust blir den. Med det kan vi också utveckla ett gemensamt språk för den här typen av frågor. 

Hon använder begreppet ras som en politisk tillhörighet – inte biologisk. Hon har märkt att det inte alltid finns en tillfredsställande översättning till alla språk. Att hon definierar sig själv som svart brukar förvirra många européer, säger hon. 
– De förknippar ”svartheten” med en specifik visuell representation. Jag är sydafrikan med allt vad det innebär. Så för mig är ”svart” snarare en position inom raspolitiken. Förra året när jag var här som gästforskare besökte jag en kulturfestival, som några ungdomar hade arrangerat. Jag fascinerades över hur de här ungdomarna – några från Turkiet, andra från Afghanistan, Irak och Syrien – hade anammat svarta kulturuttryck i sina spoken word-framträdanden. Där fungerade ”svartheten” som en politisk kategori och som ett sätt att knyta band mellan marginaliserade grupper. 

Jyoti Mistry flyttade tillbaka till Sydafrika 2002 för att ta anställning på Wits. Hon återupptäckte ett land som visserligen gjort stora framsteg, men som ännu inte helt skakat av sig arvet från apartheidregimen. 
– Det hade gått åtta år sedan det första valet, men det tar tid att förändra ett system i grunden. Vi kallar det inte för en ny demokrati längre utan bara för en demokrati, men landet har fortfarande barnsjukdomar. Även universitetsvärlden släpar efter. Det tar tid för universitetsledningen och lärarkåren att bytas ut, vilket jag tror är nödvändigt i arbetet mot en avkoloniserad universitetsvärld. 

 Ny SISTABILD

Det är en spännande tid att vara verksam inom film, menar Jyoti Mistry. Skärmar finns överallt, kameror också, och alla med en internetuppkoppling kan sända ut rörliga bilder. Det betyder också att kanalerna att nå ut är fler än någonsin, vilket i sin tur ger plats för fler och annorlunda berättelser. 
– Föreställningen om att det i film bara finns ett sätt att berätta en historia har alltid bekymrat mig. Traditionellt sett har filmer varit tvungna att anpassa sig till en specifik mall. Men en historia kan berättas på så många fler sätt och jag tror att vi har kommit till en punkt där vi har alla förutsättningar att berätta helt andra historier.

Demokratiseringen av rörliga bilder har lett till just det, att fler perspektiv kan ta plats på film än bara de av privilegierade regissörer som dansar efter kommersiella pipor. Det kan vara den svenska kvinnan med etiopiskt ursprung som inte vill ha sin plats i det svenska samhället ifrågasatt, eller en person som försöker navigera i en heteronormativ värld utan att känna igen sig i de rådande normerna vad gäller sexualitet eller könstillhörighet. 
– Jag tror att filmen alltid hittar sin publik, eller snarare att publiken hittar till filmen. Det visar sig att vi inte måste använda oss av en given form för att attrahera en publik, när det i dag finns andra distributionskanaler. Det öppnar upp för att testa nya saker med filmmediet. I mina filmer har jag varit klar över varför jag gör någonting, men aldrig riktigt för vem. 

Och det påverkar såklart filmutbildningarna att bioduken inte längre är den på förhand avgjorda slutprodukten. 
–  Tänk att få gå en filmutbildning nu, med alla möjligheter som finns i dag. Det finns så många fler mål att sträva efter än bara bioduken eller tv:n. Om en student har som ambition att skapa en framgångsrik webbserie på en blogg säger jag ”go for it”. 

Själv trivs hon fortfarande i biosalongen.
– Jag tycker om den kollektiva upplevelsen. För mig är det lite av en etnografisk studie. Vad tittar folk på och vad säger det om vårt samhälle?

Hon konsumerar högt och lågt och refererar lika ledigt till obskyra konstfilmer och nischade filmteoretiker som till Marveluniversat. Dock tröttnar hon ibland på Hollywoods paketlösningar som alla är stöpta efter samma formel: ett problem uppstår och finner två timmar senare sin lösning genom huvudpersonens rådiga agerande. Allt slutar lyckligt och sedelärande: mannen och kvinnan får varandra och etablerade och okontroversiella ideal hålls vid liv. Publiken lär sig ingenting som de inte redan visste. 
– Det är så dumt ibland. Jag kan irritera mig på att publiken bara förväntas köpa något som filmen inte ens anstränger sig för att förklara. Ett kemikalieutsläpp gör människor till superhjältar eller så är det något virus som gör alla till zombies. Och allt förklaras med en fullständigt nonsensdialog som är tänkt att låta vetenskaplig. Filmerna är högljudda, ologiska och långa. Jättelånga. Som World war Z till exempel. Mitt i allt lämnar Brad Pitts rollkaraktär allt för att leta upp sin familj. Kom igen! Dö bara! Jag vill gå hem!

 Jyoti Mistry läser fortfarande mycket och läste nyligen om Pippi Långstrump för sin son. Hans barndom liknar inte hennes och han tolkar därför inte heller berättelsen om Pippi på samma sätt. 
– Han är väldigt oroad över att hon inte har några föräldrar som ser efter henne. Jag däremot, tycker fortfarande att hon är väldigt cool.

Jyoti Mistry

• Namn: Jyoti Mistry

• Bor: Ordnade boendeformer fram till i februari. Därefter lägenhet i Linnéstaden.

• Familj: Make och en son.

• Aktuell: Arbetar de närmsta fem åren som filmprofessor vid Akademin Valand.

• Film du skäms för att du gillar: ”Jag tycker inte att man ska skämmas över sånt man gillar. Så inga alls.” 

• Läser just nu: ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. ”För att få en större förståelse för de kulturella ramarna här.”

 

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se