Reportage, William Hellström, Vita Bergen

Foto: Petter Trens.

I ständig rörelse

En lovande fotbollskarriär byttes ut mot ett outforskat musikskapande. Nästan samtidigt byttes hemstaden Göteborg mot huvudstaden Stockholm, kanske mest i protest mot vad som verkade vara en utstakad och självklar väg mot en läkarkarriär. Men protesten blev till en ensam och kort process, som hela tiden egentligen ledde honom tillbaka till där allting började. William Hellström är aldrig längre än ett ”äh” ifrån att ta sig an ännu ett avgörande, tidskrävande och inte alls självklart beslut som regissör av sitt eget liv i rampljuset.

– För mig handlar läkaryrket om att hjälpa andra. Det är lätt att hitta mening och jag uppskattar att det är kunskap som driver hela den här sektorn, inte egot. Det är inte en självklarhet i många andra yrken, säger William Hellström.

Det började med ett samtal i oktober 2017. William var då bara någon månad från sin läkarexamen, någon månad från att inleda sin tid som forskare och bara någon månad från sin och sitt bands första spelning inför sittande publik med vänner och familjer samlade på Stora teatern. Allt det i Göteborg, staden där han föddes, växte upp och där han idag bor.

Och hans entusiasm inför vad som väntar, går inte att ta miste på. 
– Det skall bli så jäkla kul. Jag känner mig skitnervös! Våra närmaste vänner, föräldrar, syskon – till och med min mormor kommer att vara där och det är första gången vi har en stråkkvartett på scenen. Att spela mitt i natten i Barcelona är ingenting i jämförelse, säger han alltså om den i december stundande spelningen med Vita Bergen där William är bandets sångare och frontfigur.

– Men ibland har det varit ett smått bisarrt hektiskt schema. Som när jag åkte direkt från operationssalen till en spelning i Paris, vidare till London och sen till Madrid på fyra dagar. Kommer hem efter midnatt söndag och går 08-23 på Östra dagen efter. Och samtidigt sitter på hotellrummet eller i turnébussen och skriva en forskaransökan. 


vita bergen 03 PT

Inte alltid roligt

Schemat som artist är späckat. Och det är även schemat som läkarstudent. För det var därför det egentligen började, med det där samtalet i oktober: William – en läkarstudent som snart rott utbildningens många år i hamn samtidigt som han turnerar med bandet, spelar in musik i USA, är modell och en av det svenska klädmärket Whyreds ansikten utåt. Men vad driver honom, hur hinner han med allt? 
– Det är så fruktansvärt kul alltihop. Så enkelt kanske? Jag kollar till exempel inte på teveserier, ägnar inte särskilt mycket tid åt sociala medier, isolerar mig och stänger av mobilen vissa dagar. Jag har nog fått lära mig att värdera det och dem som är viktiga för mig för att det skall kunna gå ihop. Men framförallt tycker jag att allt jag gör är genuint jäkla roligt. Jag ser det som en ynnest att få hålla på med allt det här.

Men roligt har det inte alltid varit. Som under de två åren när William och hans vän och bandmedlem Robert Jallinder prövade sina vingar i Stockholm. Robert blev kvar och sadlade om till att läsa till psykolog på Karolinska, men William vantrivdes så mycket med sin tid i staden och ekonomistudier på Handelshögskolan, att han bestämde sig för att flytta hem till Göteborg. Men inte utan att ta med sig något tillbaka – musiken.
– Min resa till Stockholm handlade kanske om en undermedveten, rebellisk gest: ”nu drar jag och gör det här oväntade och ni ska inte tro att ni …” Men fan, det funkade inte alls. Jag kände mig sjukt ensam och blev på riktigt låg, verkligen låg. Jag satt där själv i min lägenhet, ville inte vara en del av gemenskapen och umgicks inte med någon. Men jag hade ett piano, som jag spelade och spelade på hela dagarna, säger han med nedböjt huvud och händerna framför sig spelandes på ett luftpiano.

 william hellström kollage

Till historien och epoken hör att William inte kunde spela piano, såg sig inte själv som särskilt musikalisk och hade egentligen aldrig hållit på med musik.
– Jag kunde spela gitarr och knappt lite trummor, that’s it! Men det hände något där när musiken kom in i mitt liv. Det den kunde låta mig känna och få utlopp för – jag hade liksom aldrig varit med om det -tidigare. När allt annat kändes åt skogen. Det var så stort, så sjukt stort och gav mig något som inget annat kan. 

Han packade ner musiken, avbröt sina studier och återvände till Göteborg.
– Det där med ekonomi var ingenting för mig, säger han och dröjer kvar på ’ingenting’. Jag vet inte vem jag försökte lura, men nej, usch, skakar han ur sig. 

– Där och då bestämde jag mig också för att söka in till läkar-programmet och jag hade turen att komma in direkt!

I Göteborg hade han lämnat sina vänner, sin familj och sin tid som fotbollsspelare.
– Jag spelade fotboll fram till att jag var arton, i Frölunda och i stadslaget. Jag hade kanske något på gång där och var helt besluten att det skulle bli så, men så bröt jag foten. Opererade den tre gånger, men det blev inte bra. Där och då bröt jag också med fotbollen, alltså helt, säger han och drar ett sträck med handen. Jag slutade kolla på fotboll, prata om fotboll och förstår kanske först nu att musiken kom in som ett kreativt substitut. Fast så tycker jag egentligen inte att man kan tänka. Fotboll var vad det var och det gick över och musiken är vad den är.

Akut buk

Vi kliver ur bilen en solig lördagsmorgon i december och går den branta trappan och backen upp mot Medicinareberget. Den här helgen anordnar de examinerande läkarstudenterna en ”innan AT-helg” som fungerar som en komprimerad genomgång av läkarutbildningen innan den slutliga examinationen i januari. 
– Akut buk med Lars Börjesson är det om just den här timmen, kul och komplext område, tycker jag i alla fall, säger William.

Seminariet är välbesökt och de som William stannar för att prata med är just idag framförallt intresserade av kvällens spelning på Storan. Han själv anmärker mest på att det är slutet på en hektisk era, när han ser sig runt i korridorerna. 
– Jag tog ett uppehåll från läkarstudierna, i två år. Då ägnade jag mig helt åt musiken. Just där och då kände jag att jag var tvungen att ge musiken full fokus för att kunna göra det på riktigt. Men när jag har bollat musiken och turnéer med läkarutbildningen har de kursansvariga och institutionen alltid varit hur schyssta som helst om jag ibland behövt ändra om i schemat. Jag har alltid sagt precis som det är och att jag varit villig att göra precis vad som helst för att kompensera – gå extra helgpass, kvällspass eller vad som nu krävts. De har verkligen alltid försökt gå mig till mötes för att lösa det på bästa sätt. Och det har jag absolut inte tagit som något självklart.

Att återvända till Göteborg och parallellt med den nyvunna musikådran omfamna läkarutbildningen kan ha påverkats av att Williams föräldrar båda är läkare.
– Kanske gick det inte att undvika?, säger han och skrattar. 

IMG 3724
 

Det sociala arvet

Mamma Ann “Knattan” Hellström är professor och överläkare inom barnögon på Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus, Östra sjukhuset och pappa Mikael Hellström är nyligen pensionerad överläkare och professor i radiologi på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
– Det är klart att deras bana påverkat mig på något sätt. Beslutet att välja läkaryrket tog jag själv. Men det är häftigt att kunna prata med mina föräldrar om läkar- och forskarelaterade saker på det där läkarsättet. Ett eget lingo som vi kan mötas med. Den dimensionen i vår relation hade jag nog svårt att föreställa mig för tio år sedan. Att det har hänt är jag glad för.

Williams väg vidare inom yrket kommer antagligen varken vara inom radiologin eller ha med ögon att göra. Under utbildningen hoppade han på ett forskarprojekt om extremt för tidigt födda barn. Att det blev så handlar mycket om en slump.
– Läkarprogrammet är så otroligt brett. Längs med har flera saker varit väldigt intressanta – allt från infektion, delar av kirurgin till framförallt barnmedicin. Men under utbildningens gång insåg jag ännu mer att arbetet som läkare inte alls behöver handla om uteslutande kött och blod, den här möjligheten dök upp och jag tyckte att det var sjukt intressant och ville fortsätta med det.

Som ett första steg vidare presenterade han i september månad sitt ursprungliga forskarprojekt på en kongress i neonatologi/barnmedicin i Venedig. Bara någon månad innan det var han på plats i Cambridge för att presentera sitt examensarbete för några av de mest framstående forskarna inom just hans fält. 

Men för att få sätta igång med att fortsätta måste William klara av den sista muntan och avsluta sin tid på Gynakuten på Sahlgrenska. Parallellt med det har han och bandet spelningar, rep, intervjuer, poddar, filmklippning, julen med familjen och någon resa att klämma in.
– Äh, det löser sig, det får bara lösa sig, är Williams kommentar till det.

Och visst verkar det som att allt löser sig.  Dagen innan skrev han en tenta i genetik: ”Det gick bra”, intervjun i Sveriges Radio P4, senare samma dag sköttes – om än i sista minuten – professionellt. William och bandets trummis samt vän Gustaf Gunér spelade bandets senaste låt – ”Tänd ljusen” live i studion. Låten är den första de gjort på svenska och den är en del av ett Google-samarbete där bandet spelat in just ”Tänd ljusen” på fem olika språk.
– Ska vi ta den på spanska, Gustaf?

– Ja visst, kör!

– Nej fan, jag vågar inte, säger en fokuserad William och det är första gången det går att urskilja en glimt av osäkerhet i blicken. Annars hanterar han det mesta fortfarande med ett ”äh”. 

IMG 3713
 

Fullt fokus

Spelningen på Storan är slutsåld. Från seminariet om “Akut buk” har William blivit hämtad och körd ut till bandets replokal i Kullavik därifrån direkt vidare till Storan.
– Fan, jag som tänkt hinna hem emellan. Jag har inte ens hunnit byta kläder, säger han och pekar på kaffefläcken på den vita t-shirten som han identifierat tidigare samma morgon på Medicinareberget.

Han roddar med gitarren i ena handen och mobilen i andra. Att sköta bandets Instagram-konto verkar ligga på hans bord. Listan inför kvällen likaså. Var bandet firar efter spelningen – ja, alla frågor verkar ta vägen om William.
– Det är kanske inte asgött att ha den rollen. Att vara den som ser ut att vara den som bestämmer, men när det ska fattas beslut och vi är många och jag börjar dra i folk, då är de nog mest tacksamma, tänker jag mig. Men det är klart att det skurit sig av den anledningen. Jag tar nog gärna rätt mycket ansvar.

Han är fokuserad och vill att allt ska bli så bra som möjligt, utan att för den sakens skull framstå som någon fulländad perfektionist. Ett filmteam följer bandet under kvällen och det är något med Williams fokus som håller oss alla från att gå för nära, från att stå i vägen. Men så plötsligt:
– Hallå, en av mina strumpor är svart och en är grå. Det kommer märkas sen när vi drar igång – har någon en extrastrumpa?

Ingen, visar det sig.
– Äh, vafan det får va. 

vita bergen 05 PT
 

vita bergen 11 PT

Orimliga mängder saffran

Mormor är på plats, bandet möts av öronbedövande applåder och visslingar, William berättar om deras bästa och sämsta minnen från spelningar hittills, stråkkvartetten blir som en bro mellan bandet och Storans sagolika balkonger och publiken kräver extranummer.

Några timmar senare minglar William nöjd bland sina bästa vänner, i källaren, under samma scen som de tidigare spelade på. T-shirten med kaffefläcken är fortfarande på och ryggsäcken från i morse är med. Han är närvarande och nöjd men ser redan ut att vara på väg mot nästa steg. Klockan tio dagen efter väntar till exempel nya seminarier. Men där tog det tillfälligt stop:

”Haha nope, blev inga seminarier. Spenderade söndagen i horisontalläge, intog smått orimliga mängder lussebullar. Inte så långt från saffran-intox” står det i ett sms dagen efter spelningen.

Och är det något som hans familj och vänner reagerat över med Williams fartfyllda liv är det just det där med kosten. Williams favoriträtt förefaller vara en ostfralla med ost. 
– Jag sitter alltid och pluggar på gamla KTB (Samhällsvetenskaplig biblioteket, red.anm) Det jag verkligen älskar såna dagar och typ alla andra dagar är att gå in på Seven Eleven och köpa en kaffe och en ostfralla. Alltså det är det bästa jag vet, det gör min dag!

För att inte underdriva Williams kärlek för ostfrallor, en throwback till i början av januari:

”Känn på att jag åkte till Sahlgrenska idag efter jobbet bara för att äta en ostfralla från Dahls. Så jävla god.”

I hans tvåa i Vasa trängs inte direkt fruktkorgar, krydd- och matlådor. Kylskåpet gapar tomt men är det något man kan lita på att William har är det Nescafé. Och mjölk. Han plockar undan dammsugaren och bjuder på just kaffe. I ena hörnet av vardagsrummet trängs synthar, pedaler och skärmar. På soffan ligger papper utspridda, med anteckningar som är omöjliga att tyda. Dagen har han ägnat åt att plugga inför sista muntan. 
– Det är mycket svårare att plugga till en munta. Man vet liksom inte vad som kommer riktigt. Men det ska nog gå bra, det är bara att kötta in allt nu de två dagar som är kvar. 

vita bergen 12 PT
 

Hoppas på struktur

Den elfte januari klarar han sin sista tenta och samma kväll dyker bilderna från examensfesten upp i flödet på sociala medier. Mamma och pappa Hellström ser stolta och glada ut på varsin sida om en lika stolt William, i Vasaparkens universitetslokaler. I flödet tar han sig tid att svara på alla gratulationer och sen fortsätter det som vanligt. Med en ny spelning för bandet på Yaki-da i Göteborg – samma dag som han ska till Stockholm för att repa inför spelning på vänners bröllop. Två timmar i Stockholm, spelning på Yaki-da och sen ett tidigt morgontåg till Stockholm igen dagen därpå för att vara med på själva bröllopet.

Samma vecka som han började sin forskartjänst på sektionen för klinisk neurovetenskap på Östra sjukhuset.

Som forskare hoppas han att tiden ska bli mer strukturerad, mer planerad.
– Det känns som att det kommer bli mycket mer konkret nu. Helt ärligt, hade det fortsatt så som hösten tjugo sjutton, så vettefan hur det hade slutat. Vi fick erbjudande om en höstturné ute i Europa med 20 spelningar med bandet som vi till slut tackade nej till. Det gick inte. Jag ville bli färdig med utbildningen och det känns som att det var helt rätt beslut att fatta.

IMG 8267
 

Ny skepnad

Sin tid i ”Växthuset” på barnsjukhuset ser han fram emot.
– De är väldigt duktiga inom det området just här. Det är också väldigt givande att vi kan ha en så nära kontakt med den kliniska vardagen och verkligheten på neonatalavdelningen.

Men vad är det då han ska forska på?
– Alltså, just nu handlar det om insulinets påverkan – fast vill du verkligen höra det här, det är så sjukt smalt? Det rör sig i alla fall om forskning kring extremt för tidigt födda barn som får insulinbehandling för sina höga blodsockernivåer. Barn som är födda så tidigt som vecka tjugotvå och insulinets inverkan på metabola faktorer under de första levnadsveckorna.

– Det här gör jag just nu, men jag vet ju att jag kommer att behöva välja någon dag: att fortsätta med enbart forskningen eller om längtan efter kliniskt arbete blir för stor. Forskningen fungerar att kombinera med musiken. Oavsett hur det blir så känns forskningen så fruktansvärt spännande, men jag ser ändå mig själv jobba kliniskt inom barnmedicin i framtiden.

Men det där med mer struktur i tillvaron, tid för musiken – ett upplägg som snabbt bytte skepnad:

”Ska på besök till Children’s Hospital i Boston/Harvard ett tag nu i februari! Svänger förbi N.Y. för lite musikmöten innan i några dagar. Också lite andra nyheter på forskarfronten! Kommer nog spendera en hel del tid nere i Lund under året verkar det som! Var där igår, finns en experimentell djurmodell där som är superspännande”, skriver William i ett sms i mitten av februari.

Med andra ord: allt fortsätter som vanligt. 

 

William Hellström


• Fyller 30 den 8:e mars

• Bästa ostfrallan?
– Lätt Dahls ostfralla, hoppas på att bli deras ansikte utåt!

• Var i Göteborg äter du helst (eftersom du inte lagar mat själv)?:
– Haha. Hagabion, är väl där i snitt minst två gånger i veckan?

• Vill resa till Svalbard, Israel, Libanon.
• Skulle egentligen till Moskva.
• Men flög precis i dagarna till New York.

• Förebild:
– Alla som har kämpat för att vi ska kunna ha det så bra som vi har det nu. 

• Ferdinand som mellannamn – varför?
– Farfars farfar hette Ferdinand och var kantor på Ekerö.

• Sämsta med läkarutbildningen?
– Hade velat ha mer tid med patientkontakt.

• Drömmer om?
– Att ha ett hus vid vattnet med en brasa, piano och en hund. Vara glad, jobba hårt, leva ett bra liv. Och att alltid ha något i gång som man inte vet exakt var det slutar.

• Gymnasiet gick han på Samskolan, precis som en annan Hellström som han inte alls är släkt med.



 Fem röster om William

 

Knattan Hellström, Williams mamma:
”Wille drivs inte av pengar eller berömmelse utan har en inre drivkraft att göra bra. Han är en selektiv perfektionist, med ärlighet som signum. Hans generositet och ekonomiska ointresse gör honom ständigt pank. Han är envis, snäll, outtröttlig, kan vara otålig, föredrar det oförutsägbara och svarar bara i telefon när han själv har lust.”

Christina Malm, Williams handledare under kursen i Samhällsmedicin:
”Jag hade glädjen att jobba tillsammans med William under två veckor och lärde känna en klok och engagerad blivande kollega. Särskilt uppskattade jag hans bemötande av patienterna. Med ett lugnt, lyssnande och professionellt sätt fick han fram patientens egen tankar, funderingar och bekymmer och var särskilt skicklig på att förmedla sin bedömning och förklara för patienten.”

Gustaf Gunér, Williams vän och bandmedlem i Vita Bergen:
”Alltså Wille får man stoppa ibland, eller ganska ofta. Han har tusen idéer som man liksom får plocka ner, men det är bara så han är.”

Caroline Stenman, pluggkompis under läkarutbildningen:
”William är rakt på i pluggandet, inga onödiga omvägar. Sen är han lite mystisk. Jag minns att jag frågade om hans studieuppehåll. Och han svarade: ’Jag höll på lite med musik bara’. Gammal journalist som jag är, var jag tvungen att googla honom och det var ju inte så ’bara lite’ musik. Tyckte det var charmigt att han beskrev det på det ödmjuka sättet.” 

David Schreiber, barndomsvän:
”Wille en väldigt fin vän som bryr sig om hur man mår och finns där när man verkligen behöver honom. Inte minst i riktigt svåra tider. Om han vill göra något så ger han sig fan på att göra det och så har det alltid varit. I skolan, där han typ fick högsta betyg i allt, i fotbollen där han spelade i ungdomslandslaget, med musiken där han sitter uppe på nätterna och spelar in och slipar på små cymballjud i låtarna eller på läkarprogrammet där han nog inte missat en tenta. Man kan tro att det enbart rör sig om talang,  och såklart är det mycket talang, men det är också en jäkla massa slit. Utmaningen för honom är kanske att hitta balansen i tillvaron och vilken som är hans uridentitet liksom. Är han sportkillen, rockmusikern, läkaren eller pojkvännen? Eller alltihop? Det är nog inte så lätt när man är bra och framförallt vill vara bra på så mycket som Wille men jag är säker på att det kommer med åren.”

 

 

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se