granskning,

Illustration: Karin Borg.

Tystnadskulturens väktare

Sexuella trakasserier och övergrepp sker överallt i samhället – även på Göteborgs universitet. Ändå är det få fall som leder vidare till högre instans och mörkertalet misstänks vara stort. Vad gör egentligen akademin för att hjälpa den student som utsätts för trakasserier?

Sen metoo-rörelsen exploderade i höstas har berättelser om sexuella övergrepp och osunda maktstrukturer präglat samhällsdebatten. När Akademiuppropet samlade 2 400 underskrifter stod det klart att inte heller universitetsvärlden var en fredad zon. 

Efter det har det talats mycket om jämställdhet, lärosätenas riktlinjer och att det ska bli lättare att anmäla den här sortens händelser.

Spionen har begärt ut samtliga handlingar ur Göteborgs universitets arkiv från de senaste tio åren som har med sexuella trakasserier att göra. Och vi kan konstatera att anmälningarna är få, de går att räkna på fingrarna. I den här artikeln har vi valt att titta närmare på två händelser och hur de hanterades från universitetets sida.

I det första finns varken några handlingar eller någon anmälan som styrker vad som hänt. Istället har två intervjupersoner, oberoende av varandra, valt att träda fram och berätta om vad som hände. I det andra fallet finns diarieförda anteckningar som beskriver en anklagelse som går att likna vid ett våldtäktsförsök.

Alla namn på de inblandade är fingerade och händelserna är anonymiserade för att varken de utsatta eller anklagade ska gå att identifiera.

 

Det är början av vårterminen 2008 och Klara, 22 år gammal, ska skriva sin b-uppsats på en av institutionerna som sorterar in under den humanistiska fakulteten.

Det första mötet med Professorn som ska handleda henne genom processen är inplanerat och de ses på hans kontor. Klara vill diskutera upplägget för sin uppsats och de slår sig ned på varsin stol i det trånga rummet. De har bara pratat en kort stund när Professorn oväntat reser sig.
– Han tog ett steg och ställde sig framför mig. Eftersom jag fortfarande satt ned så hamnade mitt ansikte i höjd med hans skrev. Det var naturligtvis obehagligt, det första jag tänkte på var att dörren var stängd. Jag tror att det är en känsla som många kvinnor kan känna igen, helt plötsligt blir man väl medveten om sin omgivning och hur man kan ta sig därifrån, berättar Klara över telefon. 

Hon bor i dag utomlands och trots att det är tio år sedan har hon inte glömt händelsen.
– Jag var tydlig med att jag inte var intresserad av dessa försök till härskartekniker och bad honom att sätta sig ned igen, jag kunde inte sitta där och diskutera min uppsats med hans skrev i ansiktet! Sen gick jag därifrån. Jag hade en dålig känsla, det skulle bli meckigt att skriva uppsats med honom som handledare. 

Två veckor senare hade hennes farhågor besannats: Professorn var nästintill omöjlig att få tag på och den enda respons hon fått var att de kapitel av uppsatsen som han hade läst inte höll måttet och att det inte var troligt att hon skulle bli godkänd.
– Han gav mig ingen som helst konstruktiv kritik. Jag hade alltid fått bra betyg tidigare så jag visste att mina forskningsresultat var relevanta och att jag kunde skriva. Därför kontaktade jag institutionen och förklarade att jag inte fick någon hjälp och ville byta handledare. När jag sitter och pratar om detta på den kursansvariges kontor så dyker Professorn upp. Han blir förbannad när han ser mig. Inför den kursansvarige sa han att jag var korkad och att min uppsats var idiotisk. Jag blev jättestressad och började gråta. I efterhand inser jag att det var tacksamt att han reagerade som han gjorde, den kursansvarige förstod att något inte stod rätt till. Jag fick byta handledare och de tog bort Professorn från undervisningen. Han fick inte handleda någon annan eller vara med på opponeringen av uppsatserna, säger Klara.

spionen halvalny2

 När b-uppsatsen var färdig slutade Klara på institutionen och hade inte med Professorn att göra igen. Hon fortsatte sina studier vid en annan institution på GU och när det var dags att skriva kandidatuppsats berättade hon om sin dåliga erfarenhet av handledning.

Hon återgav händelsen och på vilken institution den utspelat sig men utan att nämna Professorns namn. Trots det gissade hennes nya handledare direkt att det rörde sig om just den Professorn.
– Om till och med personal på en annan institution vet hur den här personen beter sig känns det som att det är mer eller mindre allmänt känt. Att de går runt och pratar om problemet men inte gör något åt det, det är ansvarslöst och oprofessionellt, säger Klara.

Gjorde du en anmälan?

– Det var inte relevant att göra en polisanmälan, så allvarligt tyckte jag inte att det var. Att det ens gick att göra en anmälan till universitetet visste jag inte, det var det ingen som berättade för mig. Jag gjorde det jag trodde var rätt och det som stod i min makt – jag berättade för den kursansvarige. Det borde automatiskt sätta igång en intern process och utredning, det är inget som den utsatta ska behöva driva, säger Klara.

Den person som då var kursansvarig jobbar fortfarande kvar på samma institution och händelsen väcker ännu starka känslor hos honom.

Han berättar att de var ett mindre lärarlag som jobbade tätt tillsammans och samarbetade bra kring kursplanering och gemensamma forskningsprojekt. Men att efterspelet till händelsen med Professorn splittrade kollegorna. Även om Klaras anklagelse inte kom som en total överraskning. 

Redan innan de började arbeta tillsammans var den Kursansvarige på jobbresa där han träffade forskare från ett universitet i södra Sverige. När kollegorna fick höra att Professorn var på väg till GU varnade de den Kursansvarige.
– ”Åh fan, ska du jobba med honom? Då får du se upp, är han med i bilden handlar det snart om sexuella trakasserier”, sa de. Han hade tydligen lämnat det universitetet på grund av just en sådan händelse. Därför bestämde jag mig för att inte sätta honom som handledare på b-uppsatser och definitivt inte på några kvinnliga studenter. I fem-sex år höll jag honom borta från handledningen, det rullade på utan problem men så kom då den där våren. Vi hade lärarbrist, behövde handledare och Klara skulle skriva om ett ämne där Professorn är expert så jag satte honom som handledare för några studenter, inklusive Klara. Men det var med viss oro som jag tog in honom. Och sen gick det en och en halv, max två veckor innan Klara kom till mig och var väldigt upprörd.

Den kursansvarige bekräftar att Professorn kom instormande mitt under samtalet med Klara.
– Han vräkte upp dörren och var jättearg. Jag sa att jag läst det Klara skrivit och inte kunde se några större problem med uppsatsen. Då blev han ännu argare och sa att i så fall kunde han och jag aldrig mer jobba ihop. Han skällde ut både mig och henne, han var väldigt aggressiv. Sen slängde han igen dörren och kvar satt jag med en storgråtande student. Jag var chockad för då hade hon ännu inte hunnit berätta om något annat än att han handledde henne dåligt. Varför blir han så fruktansvärt upprörd för det här?

Efter den omskakande händelsen bestämde den kursansvarige att Professorn skulle bli fråntagen handledningen av Klara och att han inte heller fick vara m ed på opponeringen av klassens uppsatser.

Men det gjordes ingen anmälan, allt sköttes internt.
– Vi var en liten grupp som jobbade i en egen enhet. När det här hände hade vi förvisso blivit en del av institutionen men det var ändå självklart att vi skulle hålla det inom arbetslaget. Samtidigt var hans beteende fullständigt oacceptabelt, vi var tvungna att sätta honom på plats. Och alla som ingick i gruppen var driftiga personer så jag kände ett gott stöd från kollegiet. Men när vi väl satt i möte för att avhandla frågan var det ingen som sa något, jag var den ende som pratade. Vilket gjorde att Professorn blev ännu argare på mig som han tyckte drev den här frågan. Han var hotfull och sa att jag skulle passa mig. Efteråt var jag jättearg, mötet ledde bara till att jag kände mig sviken av de andra och att Professorn satt kvar i orört bo, berättar den kursansvarige.

Trots det gick ni inte vidare till prefekten på institutionen?
– Nej. Det finns ju en fara med de här små slutna arbetslagen, det är någon form av solidaritet, att man håller tyst. Det var väl egentligen ingen som ville skydda Professorn så att han skulle komma undan, men samtidigt sågs det som fel att gå utanför gruppen, säger den före detta kursansvarige och skrattar till generat.

– Jag har inte använt det ordet innan men det var nästan lite sektkänsla, säger han och tystnar.

Vad hände sen?
– Sen fick jag höra om vad han gjort på mötet med Klara. Jag minns ordagrant vad hon sa: ”Han ställde sig så nära att jag hade hans skrev i mitt ansikte”. 

Vad tänkte du om det?
– Att så beter man sig inte som lärare. Och jag vet att Professorn är hundra procent medveten om vad han gör i ett sådant läge så från min sida var det ingen tvekan om att det kunde uppfattas som sexuella trakasserier.

Ändå gjordes ingen anmälan?
– Nej, jag erbjöd mig att stötta Klara om hon ville göra en anmälan men hon ville inte det. Jag tänker att det är viktigt att ta hänsyn till vad den som blivit utsatt själv vill. Om jag hade stormat iväg och gjort en anmälan mot hennes vilja hade det riskerat att bli ett övergrepp i sig. Så tänkte jag.

Klara säger att hon inte ville göra en polisanmälan, men att hon inte kände till att det gick att göra en anmälan internt inom universitetet. Hon menar att ingen berättade det för henne.
– Där måste vi missförstått varandra. Det jag menade var just att vi skulle gå till prefekten och prata för att sen eventuellt göra en anmälan till rektorn.

Hade ni några riktlinjer att gå efter?
– Nej, inga som vi kände till och inget som låg på vår hemsida. Sen är det klart att det fanns formella regler för hur en sådan här situation skulle hanteras men det hade ju krävt att vi gick till prefekten. Det är mycket som är jättekonstigt med den här händelsen. I dag, tio år senare, skulle jag struntat i om arbetslaget tyckt att vi måste hålla det inom gruppen. Nu hade jag sett det som en självklarhet att gå till prefekten. 

Kom den här händelsen någonsin till prefektens vetskap?
– Ja. Ett halvår senare ville prefekten prata med mig om något annat. Hon tog då även upp Professorn och klargjorde att hon, och andra på institutionen, kände till saker som han anklagats för tidigare. Därför frågade prefekten mig om jag visste om det hade hänt något här på institutionen. Jag kände att jag gick emot hela kollegiet men jag berättade allting precis som det var. Efter det vet jag inte riktigt vad som hände men prefekten hade samtal med Professorn. Han blev naturligtvis ännu argare men sen sökte han sig härifrån. I dag är han på en annan institution. Frågan är hur han beter sig på det nya stället? Är det folk som håller honom om ryggen även där? Jag har någonstans gått och väntat på att det ska hända saker.

I vår mejlkorrespondens inför den här intervjun nämnde du ”tystnadskulturens väktare”, vad menade du med det?
– Att tystnadskulturens väktare lätt kan bli väldigt högljudda och hotfulla när de utmanas. Jag tänkte väl framförallt på Professorn som ju var väldigt aggressiv. Det var så uppenbart att han gjort fel och att han betedde sig som ett svin men istället för att resonera och försöka förhålla sig till det på ett vettigt sätt blev han hotfull. Att mötas av ett sådant totalt oförstående gjorde att jag kände en maktlöshet. Det tog hårt det här, säger den före detta Kursansvarige. 

Det är komplicerat att få en samlad bild av hur många anmälningar om sexuella trakasserier som gjorts på Göteborgs universitet.

En av anledningarna till det är att GU fram till ganska nyligen saknade ett gemensamt diariesystem. Så sent som vårterminen 2013 implementerades den sista institutionen i ett gemensamt diariesystem. Innan dess sköttes all diarieföring på varje enskild institution.
– Det fanns inget gemensamt system utan institutionerna gjorde som de själva ville. Vissa använde sig av avancerade filsystem medan andra antecknade för hand i kollegieblock. På andra ställen fanns inget system överhuvudtaget, säger Cecilia Bergström, en av sex registratorer som jobbar med diarieföringen på Göteborgs universitet. 

Detta innebär att anmälningar som inkommit till GU:s arkiv innan 2012 inte går att söka efter centralt utan måste eftersökas ute på varje enskild institution. Ett tidskrävande och snårigt arbete. Särskilt om det saknas exakta detaljer kring händelsen, som tidpunkt eller namn på de inblandade personerna och institution.
– Det finns många kreativa knep, till exempel att kolla i gamla personalkataloger för att få fram namn eller höra av sig till medarbetare som varit anställda länge inom universitetet. Men det innebär väldigt mycket detektivarbete, säger Cecilia Bergström.

spionen innehållny
 

Att hjälpa utsatta studenter har varit studentombudet Lotta Larssons jobb i över trettio år. Trots det har hon inte haft att göra med ett enda fall av sexuella trakasserier. I alla fall inte sen 2010 då studentkåren hon arbetade för uppgick i paraplyorganisationen Göteborgs universitets studentkårer, Gus.

Men även om trakasserierna inte hamnat på hennes bord är hon övertygad om att fall av den karaktären förekommit under de senaste åtta åren. 
– Jag tror absolut att det händer men att det finns ett mörkertal. De här situationerna är naturligtvis väldigt känsliga och att bara komma hit till oss och berätta är ett ganska stort steg. Studenten kanske tänker att vi tar det vidare även om de inte vill det, men vi studentombud har tystnadsplikt och gör inget mot någons vilja, säger Lotta Larsson.

Vad händer om en student som blivit utsatt för sexuella trakasserier vänder sig till er?
– Till att börja med får studenten berätta sin historia. Sen kan vi berätta vilka vägar som finns att gå, vi förklarar ärendets gång. Just när det gäller trakasserier, som ju är en mycket allvarlig sak, så bör prefekten, chefen på institutionen, kontaktas. Vi erbjuder studenten att följa med, den sortens möte ska man inte gå på ensam. Det är bra att någon är med och lyssnar, någon som inte är lika känslomässigt engagerad och som kan agera bollplank efteråt. Sen ska prefekten göra en utredning, det är de skyldiga till enligt lag.

Ett av de fall som inte hamnade hos studentombuden på Gus inträffade i början av 2011 på en annan av GU:s humanistiska institutioner.

I rapport till prefekten omnämns det som ”ett mycket allvarligt, högst upprörande och minst sagt delikat ärende”.

Spionen har gått igenom den anmälan som utförligt beskriver de olika parternas version av händelsen. Det är tre kvinnliga studenter som vittnar om en lärares beteende – i de två första fallen handlar det om inviter och olämpliga förslag, studenterna upplever att läraren flirtar med dem och hans beteende under lektionstid får dem att känna sig illa till mods.

I det tredje fallet, vi kallar henne Sofia, går det ännu längre och enligt studenten kulminerar det i något som av anmälan att döma går att likna vid ett försök till våldtäkt. Läraren å sin sida menar att det handlar om inledningsfasen av en relation som i slutändan inte blir något mer. 

Universitetet väljer att tro på Sofias version – läraren tvingas att lämna tillbaka nycklar och passerkort som går till universitetets lokaler och blir även av med ett anslag på drygt 100 000 kronor som han sedan tidigare beviljats.

Men sen händer inget mer. Fallet varken polisanmäls eller tas upp i universitetets personalansvarsnämnd. Varför inte?

Så här svarar institutionens dåvarande prefekt via mejl:
”När denna situation uppdagades var läraren inte längre anställd vid universitetet. Personen hade en tidsbegränsad anställning som gick ut den 31 december 2010 och anmälan från studenterna gjordes den 25 januari 2011. När anmälan gjordes arrangerades ett möte med studenterna för att utreda situationen. Därefter kallades läraren till ett möte där man presenterade de tre studenternas historier och lät läraren kommentera. Läraren meddelades vid detta möte att han inte längre var välkommen att verka inom institutionen. Hade läraren varit anställd så hade det förmodligen blivit ett ärende för personalansvarsnämnden vid GU, med eftersom läraren inte längre var anställd så gjordes därefter ingenting mer vid institutionen.”

lagbok illu

Precis som Klara valde Sofia att inte polisanmäla händelsen.
– Jag orkade inte med den långa och påfrestande processen. Dessutom kändes det som att jag inte skulle bli trodd. I dag, efter metoo, skulle jag kanske agerat annorlunda men då kändes det som att det skulle göra mer skada än nytta. Den stora anledningen till att jag anmälde läraren till universitetet var för att andra studenter inte skulle råka ut för samma sorts situation, säger Sofia.

Annars tycker hon att universitetet skötte sig korrekt. Sofia läste klart sin utbildning på GU och försöker i dag att glömma händelsen.
– Det var väldigt jobbigt ett tag och det har påverkat mitt liv på olika sätt. Jag hoppas folk har koll på sina rättigheter och att de till exempel kan få hjälp från Akademihälsan, det var till stor hjälp för min del. Den som blir utsatt för sexuella trakasserier inom en institution ska också veta att skulden inte ligger på dem och att det är viktigt att anmäla. 

 

Fotnot 1: Den anklagade läraren har sedan händelsen inte lönearbetat för GU. Däremot utsågs han tre år efter anklagelserna till den akademiska titeln docent vid en av GU:s fakulteter.
Fotnot 2: Professorn i det första fallet jobbar än i dag på GU.
Fotnot 3: Spionen arbetar vidare med ämnet och uppföljningar är att vänta. Tipsa oss gärna på Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 evawiberg IMG 3887

Rektor: “Det är högst troligt att det finns ett stort mörkertal"

Flera av de vi intervjuat vittnar om att behandlingen av ärenden förefaller skötas godtyckligt. ”Det måste finnas ett stort mörkertal” är en kommentar vi stött på från flera håll. Vad säger du som högst ansvarig om det? 
– Det låter högst troligt att det finns ett stort mörkertal. Men det är dock sällan som två ärenden är helt identiska i sin karaktär. Ibland kan det vara så att ärenden förefaller vara lika men att ärendena är helt olika ur bevissynpunkt och därför också hanteras olika. Men grundinställningen är att arbetsrättsliga utredningar ska genomföras med samma metodik. Det är därför som processen vid misskötsamhet, oegentligheter, beslut om disciplinåtgärd och skiljande från anställning är ytterst detaljerad. Ett annat sätt att försöka upprätthålla en enhetlig hanteringsordning är att myndigheten har samordnat specialiststödet till personalenheten. I praktiken möjliggör detta att de specialister som utreder eller bistår i särskilt komplicerade utredningar diskuterar utredningsmässiga och arbetsrättsliga överväganden med varandra innan de ger någon form av rekommendation.

Hur säkerställer ni att det görs tjänsteanteckningar för händelser av den här karaktären?
– Universitetet har tre olika styrdokument som ger vägledning för hur ansvarig chef ska hantera anmälningar av sexuella trakasserier och oegentligheter. Syftet med dessa är att tillhandahålla verktyg, att tydliggöra ansvar och att beskriva vad som ska göras i samband med att det uppstår en situation där en anställd kan misstänkas ha gjort sig skyldig till någon form av misskötsamhet i anställningen. Vad kan du som rektor göra i de fall där handläggnings-ordningen brister?

– Om en chef eller en medarbetare inte följer myndighetens styrdokument aktualiseras frågan om den anställdes tjänsteansvar. Vid särskilt allvarliga fall kan den yttersta konsekvensen bli ett avskedande. I vissa situationer kan även åtalsanmälan vara aktuellt. Den operativa hanteringen av den här typen av ärenden är delegerad till linjechefer som i sin tur får hjälp av arbetsrättslig expertis hos personalenheten.

Hur arbetar ni för att förhindra att en person som fått anklagelser emot sig, och en påföljd därefter, fortsätter att verka inom Göteborgs universitet?
– I samband med att en medarbetare anklagas för någon form av oegentlighet ska arbetsgivaren genomföra en utredning. Om det visar sig att det finns ett gynnsamt bevisläge och det som medarbetaren påstås vara skyldig till är så allvarligt att det finns grund för att skilja personen från sin anställning, så kommer personalenheten att föreslå detta. Om oegentligheten eller misskötsamheten är så ringa att en uppsägning inte vore sakligt grundad finns det inget självändamål att personen inte ska få fortsätta att verka inom universitetet.
 

 

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se