Erik Ståhlberg skulle hellre dö än att bli magsjuk.

Erik är ständigt rädd för magsjuka

För den som har emetofobi, kräkfobi, är rädslan för att bli smittad av magsjuka hela tiden närvarande.

Tänk dig att det du är rädd för är osynligt, men alltid där. Det kan finnas i luften du andas, på saker du tar i, i maten du äter. För den som har emetofobi, kräkfobi, är rädslan för att bli smittad av magsjuka hela tiden närvarande.

En klasskamrat som varit borta i tre dagar och kommer tillbaka igen kan göra Erik Ståhlberg nervös och nojjig. Tänk om den har varit magsjuk, tänk om smittorisken fortfarande finns kvar?
Han pluggar fritidspedagogik, med målet att bli församlingspedagog, och har varit medveten om sin fobi i sju år.
– Efter ett antal sömnlösa nätter när jag låg och oroade mig för att bli magsjuk och googlade en massa, förstod jag att jag hade en fobi.
Som med alla fobier försöker den som har emetofobi i möjligaste mån att undvika det den är rädd för. Men att undvika att smittas av magsjuka är lite svårare än att till exempel undvika hissar eller ormar.
– Det är en påträngande fobi, den triggas av så många olika saker, förklarar Erik.

Kan inte göra praktik

Livet är extra tufft nu i februari, när vinterkräksjukan härjar som värst, och många inte känner till att smittorisken försvinner först 72 timmar efter sista symptom.
Erik skulle egentligen ut på praktik nu, men att vistats på fritids eller förskola, med risk att smittas av sjuka barn, är inte ett alternativ för Erik. Han har bett kursledningen om tillstånd att få göra praktiken på någon annan plats.
Han har svårt att sitta kvar inne i ett klassrum en hel dag, och noterar direkt om någon går på toaletten för ofta.
– Jag får panik så fort någon säger att den är sjuk.
Erik undviker att åka buss, och åkattraktioner på Liseberg där han vet att han själv eller någon annan riskerar att bli illamående. Och jag hatar att vara på en klubb eller en fest där någon blir för full och kräks. Även om jag vet att det inte smittar nojjar jag mig de där 48-72 timmarna som det kan ta innan man märker nåt.

Skulle hellre dö

Emetofobi, rädslan för att spy, tros vara den tredje största fobin, efter spindel- och höjdskräck. Ändå hör man sällan talas om den, och Erik tror att många väljer att inte berätta att de lider av den.
– De kanske skäms eller inte vågar för att de är rädda att bli bemötta på fel sätt, säger Erik.
Han har själv mött en hel del oförstående, och kommentarer som "Vadå, ingen tycker väl om att må illa."
– Men det handlar inte om att vi inte gillar det. Många av oss skulle hellre dö än att kräkas.
Erik har berättat om fobin för sina vänner, och de flesta förstår.
– Det är nog ett krav för mig. De som känner mig vet att de måste tvätta händerna för att få komma in i min lägenhet.
Just nu går inte Erik hos psykolog, men han har varit hos ett par genom åren. Han rekommenderar andra att söka hjälp.
Precis som med andra fobier är det kognitiv beteendeterapi som rekommenderas som behandlingsform. I terapin brukar man utsätta sig för bilder eller ljudet av personer som kräks.
– De flesta av oss som har emetefobi kan inte ens titta på en film där någon spyr, vi får panik. Men det handlar inte om att bota sig själv, det handlar om att leva ett drägligt liv.
Trots fobin har Erik idag ett extrajobb där han jobbar med människor, något han vill göra även i framtiden.
– Man får ta tjuren vid hornen om det skulle hända någonting och hoppas att man har bra kollegor.

Skriver av sig

Fobin är något som Erik jobbar med varje dag. En sak som han klarar nu som inte var möjligt förr var att gå på en offentlig toalett. För några år sedan åt han inte ens frukt eller grönsaker som var köpta i lösvikt eftersom han var rädd att någon som var sjuk kunde ha tagit i dem.
– Jag tar det i baby steps. Det kan handla om små saker som inte verkar vara en stor grej för andra, som "kolla nu tar jag en apelsin som legat framme".
Genom sociala medier har han fått kontakt med andra emetofobiker.
Vanliga diskussionsämnen är vad man ska undvika att äta om man inte vill bli sjuk.
Att skriva av sig och prata med andra som förstår hur han känner är skönt, och Erik skulle önska att fler vågade prata öppet om sin rädsla.
– Det ska inte finnas någon skam i fobin – man är inte själv och det finns hjälp att få.

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se