Foto: Johan Wingborg/GU

Vad ska vi med humaniora till?

Medvetenheten om humanioras betydelse måste öka om vi ska kunna lösa mänsklighetens stora ödesfrågor. Det menar Camilla Brudin Borg, forskare i litteraturvetenskap och detta nummers opinionsskribent.

Just nu står mänskligheten inför några riktigt svåra frågor att lösa: klimatet, resursfördelning, konflikthantering. Det är människan själv som både har skapat problemen och är den som måste finna lösningar. Alla stora frågor, som miljön till exempel, har självklart flera olika dimensioner – även en humanistisk. I tekniska problem finns alltid en eller flera kulturella aspekter. Därför behöver framtiden välutbildade och helhetstänkande personer som inte bara är kunniga i sin egen specialgren utan som är kompetenta att arbeta över gränserna mellan humaniora och andra ämnen. Vi behöver välutbildade och nytänkande personer som kan se den mänskliga och kulturella dimensionen i de riktigt stora problemen. 

Varför just humaniora? Humanistiska studier har med människans tänkande och kulturella beteenden att göra. På Humanisten studerar vi språk, historia, de olika konstarterna, filosofi och religion. Vi tränar ett kritiskt tänkande som är nödvändigt för att inte utvecklingen ska rusa huvudlöst framåt och för att den demokratiska processen ska upprätthållas. Vi studerar historien så att de värsta misstagen inte behöver upprepas igen.

Men många ser kanske en humanistisk utbildning som ett osäkert kort i valet av framtida yrke. Bättre då att välja en yrkesutbildning eller ett klassiskt legitimationsyrke som läkare eller lärare. För ”vad blir” den egentligen som studerar humanistiska ämnen? Det är en myt som måste punkteras, att humaniora skulle vara ”flummigt” och inte leder någonstans. På Humanisten utbildar sig just nu översättare, språkkonsulter, kulturentreprenörer, redaktörer, historiker och språkvetare. Det finns många konkreta yrken att arbeta med efter en humanistisk utbildning, förutom att sikta på en karriär som forskare.

Allt fler program har också sjösatts såsom Guideprogrammet, Teologiskt kandidatprogram och flera olika program inom Kulturstudier och Språk. Med programmen kommer en tydlighet om vart de humanistiska studierna leder. Ofta har programmen en inbyggd praktiktid som skapar en brygga till det kommande jobbet. Det är bra och kan ses som en utveckling som gynnar studenterna. Men det finns också en baksida som måste belysas. 

Inom varje program – såväl humanistiska och program på andra fakulteter – finns det ofta få fritt valbara kurser som öppnar för möjligheten att läsa andra ämnen. Institutionerna konkurrerar på sätt och vis om studenterna, särskilt i tider som nu då söktrycket minskar. Omvänt gäller också: kurserna blir ”inlåsta” i olika program. För att få tillgång till dessa kurser måste studenten vara registrerad på programmet. Ett system med mer programstudier skapar alltså en större tydlighet men vi får betala med en lägre flexibilitet för utbildning av unika kompetenser och kunskapsprofiler. 

Detta tror jag tyvärr inte entydigt gynnar samhällets övergripande behov av att utbilda framtida, mångkunniga experter med förmåga att se flera olika relevanta perspektiv, som har en historisk kompetens och förmåga att kombinera kunskap i ett fält med ett kritiskt tänkande. 

Humaniora har av tradition haft ett mer öppet utbildningssystem där studenten har frihet att skapa sin egen utbildning och kunskapsprofil. Förutom programmen erbjuder humaniora också ett stort system av enstaka kurser. Här finns alltså mycket stora möjligheter att själv designa sin egen utbildning och kompetens – även för den som utbildar sig på andra fakulteter. En läkarstudent kan kombinera sin utbildning med genus- och språkstudier och öppna ytterligare delar av arbetsmarknaden. En jurist som har kompletterande studier i praktisk filosofi och religion har skapat en bredare och mer specialiserad kompetens. Studier i humaniora kan alltså finslipa den kunskapsprofil som studenten önskar ha i sitt framtida yrke. 

Nutida humanister samarbetar själva också alltmer med andra vetenskapsområden som exempelvis teknik, medicin och miljöstudier. Denna utveckling speglar rent generellt en rörelse mot en mer holistisk övergripande kunskapssyn med färre vattentäta skott mellan fakulteterna. Men ämnesstudier är idag organiserade fakultetsvis och ämnesvis vilket är en konstruktion som har historiska rötter men som kanske inte nödvändigtvis speglar framtidens behov av kunskap och som i någon mån hindrar studier över gränserna.

För att lösa de riktigt stora och svåra framtida problemen behövs personer med humaniorans kritiska tänkande och en interdisciplinär samarbetsförmåga. Då behöver också utbildningssystemet öppnas och vi behöver värna den traditionella humanistiska modellen där studenten har möjlighet att själv designa sin kompetens – antingen i form av en unik examen baserad på enstaka kurser, eller i form av programstudier som lämnar en liten lucka för egen specialisering. Medvetenheten om humanioras betydelse för demokratin och betydelse för att lösa de stora ödesfrågorna måste också öka. 

 

 

 

 

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se