Den dolda skatten

Över tusen konstverk utspridda på mer än fyrtio adresser – vissa noggrant utvalda och upphängda medan andra hamnat i skymundan bakom låsta dörrar. Spionen har spanat in kulturskatten som riskerar att passera många studenter oupptäckt förbi.

Konstkonsulten Anne Pira hinner bara ta ett steg in i rummet på Samhällsvetenskapliga biblioteket innan hon stannar upp.
  – Vad har hänt? Det där ser inte bra ut, utbrister hon och får studenterna i rummet att rycka till och vrida på nacken mot hennes håll.
  Den plötsliga uppmärksamheten verkar inte beröra henne, i stället stirrar hon på den ensamma tavlan på väggen framför sig. Det inramade grafiska bladet är i svartvitt och föreställer en tunnhårig man rökandes en cigarett.
  Men det är inte motivet som bekymrar konstkonsulten, det är möblemanget runtomkring: strax under tavlan står en hög bokhylla som inte stod där när tavlan hängdes på plats. Förutom att tavlan nu nästan ser ut att vila mot hyllan har stämningen i rummet förändrats.
  – Att hänga konst handlar om att förhålla sig till rummet och tidigare såg det helt annorlunda ut här inne, säger hon.
  Anne Pira stegar snabbt fram till väggen och Ylva Beckman, kommunikatör och ansvarig för konsten vid Göteborgs universitet, följer efter strax bakom med sin cykelhjälm under armen. Anne måttar den knappa decimeter som skiljer mellan tavlan och bokhyllan med fingrarna.
  – Jag jobbar alltid med samma erfarna tekniker och när vi hänger verken är vi ytterst noggranna och lyhörda för rummets alla proportioner, såsom form, höjd och symmetri – vi pratar millimeter här, säger hon.
  Tillsammans med Ylva Beckman konstaterar hon att personalen på Samhällsvetenskapliga biblioteket har möblerat om i rummet och att tavlan därmed hamnat alldeles för nära den nytillkomna hyllan.
  – Jag inser att jag inte kan ha full kontroll när allt väl är på plats men det här fick mig faktiskt att studsa till, säger Anne i trappan på väg upp i biblioteket. 

IMG 1248

 

Liknar vid pissoar
Anne Pira är sen två år tillbaka en av sju konstkonsulter i Sverige. På uppdrag av Statens Konstråd sätter de samman konstkollektioner åt statliga myndigheter som exempelvis Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Länsstyrelsen. Och så universiteten. Av landets lärosäten är Göteborgs universitet det som ligger närmast tillhands för just Anne som är verksam konstnär i staden sedan många år.
  Samtlig konst på Samhällsvetenskapliga biblioteket är det Anne Pira som valt ut och sedan hängt upp. Men allt börjar med att institutionerna ansöker om konsten. Fem till sex gånger om året behandlas sedan dessa ansökningar av Konstrådet. Efter det börjar Annes jobb. Hon berättar att processen tar lång tid och att hon ibland vaknar mitt i natten av att hon tänker på olika verk och platserna de ska hängas på. Men det första hon gör är att promenera runt i den aktuella byggnaden.
  – Det är inte samma sak som att hänga en utställning på ett galleri. Då har du för det mesta en vit kub att utgå ifrån, här måste jag ta hänsyn till en miljö som är långt från ett neutralt rum, kontexten kan vara ganska framträdande. Sen handlar det om att föra en dialog med de som arbetar i lokalerna. ”Hur modiga är ni här”, brukar jag fråga.
  När hon fått ett hum om vad som kan passa på respektive institution återvänder hon till Konstrådets lager i Stockholm. Eftersom konsten på landets statliga myndigheter bara är till låns och byts ut med jämna mellanrum innebär det att innehållet på lagret är i ständig rotation. Ungefär varannan vecka inkommer nya verk och då gäller det att vara på hugget.
  – Vi konsulter märker ut den konst vi är intresserade av med post it-lappar och sedan fördelas verken, förhoppningsvis får jag de jag vill ha i mitt ”lager i lagret”, säger hon.
  En vanlig fråga från personalen på institutionerna är hur värdefull konsten är. Något som Anne Pira menar är oviktigt.
  – Det ekonomiska värdet är något som har med marknaden att göra. Däremot är det intressant att se på konstens värde utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv och så pratar jag gärna om olika läsningar av konsten, säger hon och inleder ett resonemang om Marcel Duchamps berömda verk Fontän från 1917.
  Ett omdiskuterat dadaistiskt konstverk bestående av en pissoar som provocerade dåtidens etablissemang. Det är, helt enkelt, betraktaren som gör konstverket, det ekonomiska värdet är i det här sammanhanget underordnat. Menar både Duchamp och Pira.
  Efter en rundtur på Samhällsvetenskapliga bibliotekets samtliga våningar styr Anne Pira och Ylva Beckman stegen tvärsöver gatan till Handelshögskolan. Även här är Anne ansvarig för delar av konsten på väggarna och hon visar runt bland skulpturer och tavlor.
  – Handels var inte helt enkelt. Varje institution har sina förutsättningar och begränsningar. Här var situationen sådan att det till exempel redan fanns en mängd verk från tidigare kollektioner, säger hon.
  Anne Pira visar det gröna dambenet av den svensk-norske Kjartan Slettemark i entrén, en stenskulptur av Claes Hake och några stora, abstrakta tavlor av Hanna Sjöstrand innan det är dags för henne att bege sig av till Centralstationen och ta tåget till Stockholm.

 

Lång väg kvar
Ylva Beckman tar farväl av konstkonsulten och så småningom slår vi oss ned i ett litet fikarum bakom Handelshögskolans reception för att kunna prata ostört.
Ylva Beckman är egentligen kommunikatör på Området för infrastrukturstöd men har sen snart två år tillbaka också ansvar för universitets konst. Dock endast på 20 procent av sin tjänst.
  – Jag är ingen konstkännare utan en kommunikatör med ett konstintresse. Sen är jag väldigt lösningsorienterad, det var nog anledningen till att jag fick det här uppdraget, säger hon.
  Hennes viktigaste uppgift är att ordna upp ”hanteringen som helhet”. Det vill säga att se över det, till vissa delar, ofullständiga registret över all konst som finns på GU, att konsten hänger säkert och att den sköts om.
  – Det är svårt att uppskatta men det kommer att ta lång tid att få det arbetet gjort. Det är en stor arbetsplats med många lokaler, att universitetet är utspritt på över fyrtio adresser gör det inte lättare. Men jag håller på att få struktur, säger hon.
  Hon berättar att hon lämnat in förslag som skulle kunna underlätta hennes arbete och att hon hoppas på att få gehör för dessa. Fram till dess fortsätter hon inventeringen.
  – Jag hoppas självklart på att det kommer att läggas mer resurser på det här. Det skulle innebära att inventeringen kunde gå snabbare, säger hon och plockar upp sin cykelhjälm från bordet i fikarummet. Samtidigt som Ylva Beckman reser sig faller hennes blick mot fönsterkarmen.
  – Titta där, säger hon och pekar på några ihopsatta kakelplattor som ligger bredvid blomkrukorna i fönstret.
  När hon vänder på plattorna sitter det en lapp som berättar att pjäsen tillhör Statens konstråd och att det är en skulptur med namnet Glaserat kakel av konstnären Birgitta Wikström. Varför den ligger i det här lilla, låsta fikarummet vet Ylva inte. Men upptäckten piggar ändå upp.
  – Det är sådan man blir av det här uppdraget. Lite av en detektiv, säger hon.

 

 

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se