Foto: Violetta Kovacka.

Dunkel framtid för Erasmus-utbytet

Samtidigt som det europeiska utbytesprogrammet Erasmus fyller 30 år hålls det i Frankrike ett ödes- val som kan avgöra hela EU:s framtid. Ser vi nu den sista generationen utbytesstudenter på kontinenten eller klarar Erasmus och Europa av ett Frexit?

Utanför Humanistens inglasade entré står Pierre Fouquet och försöker få eld på sin handrullade cigarett. Det är tio minuter kvar till hans lektion börjar och blåsten släcker gång på gång lågan på hans tändare.

Näckrosdammens vanligtvis idylliska yttre är utbytt mot göteborgskt byggkaos med grävskopor, makadam och stängsel. Med ryggen som vindskydd får Pierre till slut fyr på den blonda tobaken som han tagit med från Frankrike.
– I Sverige är det typ ingen som röker. Det är svårt att anpassa sig till det. Hemma i Frankrike röker vi överallt, även inomhus, konstaterar han och drar ett djupt halsbloss.

I augusti förra året kom Pierre, likt tusentals andra studenter som deltar i det europeiska utbytesprogrammet Erasmus, till Sverige. Men en sak skiljer de franska utbytesstudenterna från de övriga – i deras hemland pågår ett ödesval som kan få stora konsekvenser, inte bara för Erasmusprogrammet utan för hela det europeiska samarbetet. Skulle Nationella Frontens ledare Marine Le Pen bli vald till president kan landet komma att lämna den Europeiska Unionen, EU, vilket skulle ställa hela organisationens framtid på sin spets.
– Nationalisterna går vidare från första omgången, det är helt säkert, resonerar Pierre som själv vuxit upp i en region präglad av så kallade gränsöverskridare.

Absolut fransk”

Hans historia började för 21 år sedan i den franska byn Tressange i nord- östra Frankrike. Eftersom det inte fanns något BB i byn tog sig Pierres föräldrar till Luxemburg där mamman, likt tre fjärdedelar av byns befolk- ning, också jobbade. Även Tyskland och Belgien ligger ett stenkast bort. Trots detta har Pierre inga tvivel kring sin nationalitet.
– Även om jag är född i Luxemburg är jag absolut fransk, poängterar han.

Efter att ha slutat gymnasiet började han att studera historia vid universitet i Nancy, en timmes bilfärd söderut. Att sedan plugga utomlands var ett självklart val.
– Jag har alltid velat åka på utbytesstudier, inte bara för den akade- miska erfarenheten utan också för att få resa och möta andra kulturer. Jag ville åka någonstans där jag kunde få prata engelska och har alltid drömt om att besöka de skandinaviska länderna.

Och han är inte ensam om att ha ett sug efter att studera utom- lands – över tre miljoner studenter har precis som Pierre fått ta del av Erasmusprogrammet sedan det startade för 30 år sedan. Men nu hotas programmets framtid av euroskeptiska vindar i era av kontinentens stora ekonomier. Brexit i all ära – men klarar Erasmus och EU att Frankrike, unionens hjärta, lämnar? Eller kan det vara så att Pierre tillhör en av de sista Erasmusgenerationerna?


En miljon bebisar

Erasmusprogrammet, en av unionens största framgångar om man frå- gar EU-kommissionen själv, rar i år sitt 30-årsjubileum. När program- met sjösattes 1987 var kontinenten splittrad med tydliga gränser mellan folk, familjer och nationer. Sedan dess har över tre miljoner studenter fått möjlighet att studera gratis i andra medlemsländer och samtidigt få ett stipendium av unionen, utöver studielån eller bidrag från de natio- nella försäkringssystemen. Förutom att berika den akademiska världen genom nya perspektiv är det huvudsakliga syftet med programmet att skapa en gemensam europeisk identitet – att möjliggöra möten över gränser och uppmuntra till att lära sig nya språk.

Ett lite udda framgångstecken är en studie från 2014 som uppskattar att över en miljon ”Erasmus-bebisar”, barn till par som träffats under utbytesstudier, har fötts sedan starten.

Projektet har fått sitt namn efter Erasmus av Rotterdam, en hol- ländsk losof som under renässansen reste runt på kontinenten
och förkovrade sig i olika kulturer och språk. Ofta beskrevs han som dåtidens svar på dagens superkändisar. Han var intellektuellt och språkligt briljant och drog sig inte för att kritisera auktoriteter vilka på den tiden allt som oftast utgjordes av den katolska kyrkan – i sin mest kända bok prisade han galenskapen och drev med kyrkans traditioner och fördomar.

Efter att Storbritanniens premiärminister Theresa May den 29 mars slutligen lämnade in ansökan om utträde ur EU haglar frågetecknen inom universitetsvärlden. Kommer det att bli en hård eller mjuk Brexit? Konsekvenserna kan bli svåra för både brittiska studenter som vill till kontinenten och vice versa – kommer europeiska studenter framö- ver att få betala för tillgång till brittiska universitet? Hur blir det för brittiska utbytesstudenter? Frågorna är många och framtiden höljd i dunkel.

Oklar framtid

Johan Ahlgren, internationell handläggare vid Göteborgs universitet och ansvarig för Erasmusstudenterna, vittnar om att de följer utvecklingen med vånda men säger också att inga förberedande handlingsplaner nns. De vet helt enkelt inte vad som kommer att ske innan Storbritan- niens utträde är färdigförhandlat. Som en konsekvens har era brittiska universitet under hösten tagit kontakt med lärosäten på kontinenten för att också i framtiden få ta del av EU:s forskningsbidrag och utbytesprogram.

Storbritanniens utträde är en sak – britterna har en lång tradition av skepticism mot europeisk integration och har alltid varit reserverade och kritiska mot unionen. Men vad händer om Frankrike, unionens kärna tillsammans med Tyskland, lämnar? Enligt många ser framtiden i så fall dyster ut.

Högerextrema Nationella Fronten är det största partiet i opini- onsmätningarna inför det franska presidentvalet och partiets ledare, Marine Le Pen, har länge förespråkat ett så kallat Frexit, ett franskt utträde ur unionen. Valet sker i två omgångar. De två största kandida- terna från den första omgången ställs mot varandra i ett andra avgö- rande val. Det mesta pekar på att Le Pen tar sig dit, men frågan är om hon kan ta sig hela vägen in till Élyséepalatset? Fransoserna brukar av tradition ena sig mot Nationella Fronten i den andra omgången.

Överraskande pedagogik

136 mil från det franska presidentpalatset står alltså en av de röstberät- tigade i valet och röker fransk tobak i morgonblåsten utanför Humanis- ten. Till mullret av Näckrosdammens nyvakna byggarbetsplats inväntar en frusen Pierre Fouquet nästa lektion.
– Jag tar en till, det behövs när lektionen är lång, säger han och rullar ytterligare en cigarett som han efter några djupa bloss mpar i en av universitetets askkoppar.

– Se, jag lär mig, i Frankrike hade jag aldrig mpat i askkoppen, säger han på väg in till lektionen – ett seminarium om samernas poli- tiska utveckling under 1900-talet.

De esta av de nio deltagarna är utbytesstudenter och kursen ges på engelska. Efter en trevande start försöker läraren, på klingande amerikansk sydstatsdialekt, att locka fram studenternas tankar. Runt slitna röda bord i hästskoformation trevar diskussionen sakta men sä- kert fram. Olika engelska brytningar avhandlar den skandinaviska ur- sprungsbefolkningens villkor under det tjugonde seklet. De limegröna gardinerna addrar försiktigt av den lätt brummande ventilationen. En av studenterna, placerad i ett hörn med en dammig overheadapparat bakom sig, driver samtalet framåt. I det andra hörnet sitter Pierre föga road och trummar med foten mot heltäckningsmattan. Han pillar förstrött på sin dator och surfar runt på olika franska mediesajter.
– Det fanns inte så mycket att välja på när jag kom hit. Kursen måste ju vara på engelska vilket gör att utbudet är begränsat. Vissa av kurserna är jag därför inte jätteintresserad av, säger Pierre när lektionen är över.

Den svenska pedagogiken med många seminarier och diskussio- ner kom som en överraskning för Pierre. Hemma har lärarna högre auktoritet och undervisningen är mer traditionell med föreläsningar och salstentor, tycker han.
– Jag gillar nog det franska systemet bättre. Det är lärarens kunskap jag är ute efter, inte mina klasskamraters. Samtidigt är det berikande att möta en ny kultur och nya metoder. Det är mycket friare här också, i Frankrike är lektionerna obligatoriska, påpekar han.

Exotiska renar

För Pierre föll det sig naturligt att göra ett utbytesår. Han ville till ett land där han kunde få utveckla sin engelska och de skandinaviska län- derna låg högst upp på önskelistan. Valet föll på Göteborg. Han kollade igenom resealternativen och hittade bara en direktförbindelse till den avlägsna staden i norr – med ett propellerplan från Air France . Efter en skumpig resa landade han ensam på Landvetter. Var skulle han bo? Var låg universitetet? Efter ett par inledande nätter på hotell hittade han en studentlägenhet i Elisedal och med tiden träffade han er och er kamrater i samma situation – utsattheten förenade utbytesstuden- terna. De kommer från en mängd olika länder och sedan läsårets början har många av dem rest Nordeuropa runt. Danmark, Baltikum, Norge, Finland. Och Lappland – ett landskap som för många fransoser har ett drömskt skimmer över sig. En av de studenter som var med på resan är Amélie Rayer från Rouen i Normandie som gör sitt på utbyte på stats- vetenskapliga institutionen.

– Lappland är som en dröm! Köpenhamn och Oslo är fina men det är trots allt bara städer. Att se Abisko saknar motstycke. Det har alltid varit en dröm för mig att åka dit. Att få se renar, norrsken och ishotel- let. Att åka släde – jag hade inte kunnat föreställa mig något liknande, säger Amélie djupt försjunken i en av den statsvetenskapliga institu- tionens märkliga skinnmöbler på Sprängkullsgatan.

Amélie studerar till vardags statsvetenskap på den högt ansedda skolan Science Po i Strasbourg. Hon gör nu sitt tredje år och be- skriver hur utbytesterminerna bidrar till den, för EU och Erasmus, så fundamentala europeiska identiteten.
– Även om jag var pro-europa innan jag åkte, har den europeiska identiteten stärkts ytterligare sedan jag kom hit. Man träffar folk från andra länder, delar måltider och bostad, får nya perspektiv. Det är verkligen sant att Erasmus är ett bra sätt för att skapa en gemensam identitet och en europeisk solidaritet, säger hon.

En annan fransk student som fått nya perspektiv under utbytespe- rioden är Inès Ben Amar, masterstudent i datavetenskap vid univer- sitet Paris-Dauphine. Hon berättar att det inte är särskilt vanligt med utbyten vid hennes institution i Frankrike. Under tiden i Göteborg är hon mestadels på Chalmers, som har ett samarbete med Göteborgs universitets IT-fakultet. Inès har också varit med på resorna i närom- rådet och erfarenheterna har fått henne att ifrågasätta den politiska situationen på hemmaplan.
– När jag ser hur folk har det här, exempelvis alla pappor som är hemma med sina barn och syns överallt med sina barnvagnar och hur bra socialförsäkringssystemet verkar fungera – ja, då undrar jag varför vi inte kan ha det så hemma? Jag har alltid velat åka utomlands och det här året har gett mig chansen att lära mig nya språk, se platser och människor som jag aldrig skulle fått chansen att se annars.

“En enda röra”

Tillbaka utanför Humanisten har byggjobbarna hunnit gå på eftermiddagsrast när Pierre Fouquet blåser ut röken från ännu en cigarett.
– Jag känner mig faktiskt mer fransk sedan jag kom hit. Det har uppstått kulturkrockar som gör att jag blivit än mer medveten om min egen identitet. Men samtidigt har jag absolut blivit mer öppen mot andra kulturer. Sen det här med den europeiska identiteten, i Frank- rike säger vi ibland att den är ett elitistiskt projekt, påbjuden ovanifrån, säger han.

Samtidigt närmar sig det franska valet och de tre utbytesstuden- terna följer utvecklingen noga. Fem kandidater är kvar och Marine Le Pens euroskeptiska parti leder alltjämt opinionsundersökningarna. Högerkandidaten Fillons kampanj kantas av korruptionsskandaler. Till vänster nns två olika kandidater, Hamon och Mélenchon, men ingen bedöms tillräckligt stark för att kunna nå den andra omgången. I mit- ten huserar den oberoende kandidaten Macron som enligt bedömarna tillsammans med Le Pen verkar vara den som tar sig vidare.
– Det är en enda röra i Frankrike just nu. Vi vet inte vad man kan förvänta sig. Det nns väl ingen riktigt bra kandidat. Men att gå ur EU vore utan tvekan en stor förlust för oss, säger Inès Ben Amar.

– För mig personligen vore det en katastrof! Och att lägga ner Erasmus-programmet vore även det ett stort nederlag, säger Amélie Rayer.

Pierre tar de svarta rubrikerna med en nypa salt. Enligt honom är den utländska rapporteringen om fransk politik och extremhögerns landvinningar ofta överdriven. Han tror förvisso att Nationella Fronten kommer att gå vidare till den andra omgången, men där tar det också stopp.
– Jag vet att extremhögerns framgångar gör många utlänningar oroade, men i Frankrike är vi inte så rädda. Vi vet att de aldrig skulle kunna vinna valet ändå. Sen tror jag inte att någon röstar på Nationella Fronten på grund av övertygelse, utan snarare som en sorts protest. Det nns ett stort glapp mellan olika grupper i Frankrike. Det har folk tröttnat på, säger han.

Dålig kommunikation

Pierre för också fram kritik mot EU och dess omdebatterade östutvidgning. I framtiden ser han en mer begränsad union med färre länder framför sig. Samtidigt säger han att unionen borde bli bättre på att kommunicera vilka framgångar som samarbetet rönt.

– Jag tror att EU har velat göra saker lite för fort. Det gör folk rädda. Det är helt rätt att bygga ett gemensamt projekt, men utan att glömma var vi kommer från och respektera den nationella suveräni- teten. I framtiden ser jag en mer begränsad federation framför mig, utan öststaterna för det nns trots allt ett stort gap mellan dem och resten av Europa. Samtidigt får vi inte glömma de positiva aspekterna av EU. Vi pratar alltför ofta om de negativa sakerna. Det är sjukt ändå, vi lägger inte märke till det. Den fria rörligheten till exempel. Kanske är det dålig kommunikation från EU:s sida, resonerar han samtidigt som solen är på väg ned över Näckrosdammen.

Byggjobbarna har gått hem för dagen när Pierre går ut för en sista cigarett innan det är dags att bege sig hem till studentlägenheten
i Elisedal. Han har bara ett par månader är kvar på sina studier vid Göteborgs universitet och svensk mark. Framtiden får utvisa hur många er studenter som får gå i Erasmus av Rotterdams fotspår framöver.
– I Frankrike beskrivs Erasmus-generationen ibland som en sorts elit, vilket till viss del är sant – alla har verkligen inte möjligheten att åka. Jag är medveten om vilket privilegium det är att ha fått den här chansen. Den mänskliga erfarenheten har varit fantastisk och jag är definitivt mer öppen nu. Vem bryr sig egentligen om var en person kommer ifrån? 

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se