I stormens öga

Skådespelerskan Lo Kauppi är van vid att provocera. Och gästspelet på Artisten i vår är inget undantag – hennes nya pjäs, specialskriven för teatertreornas slutproduktion, väckte genast nättrollens avsky. Men hur förbereder sig en hel skolklass på en väntande hatstorm? 


Interiören inne i Jacobsonteatern är mörk. Väggar, tak, stolar, draperier – till och med sittpuffarna på scenen är svarta. Utspridda runtom i den fönsterlösa hörnlokalen på Artisten sitter skådespelartreorna med varsin pärm i knät. En första genomgång av manuset är precis avklarad och nu är allas blickar riktade mot den tredje raden av de uppåtsluttande åhörarplatserna. 

Där sitter Lo Kauppi uppflugen på en stolsrygg. Hon är helt klädd i svart och har håret uppsatt i en stram tofs mitt på huvudet. På ett litet bord framför henne står en oöppnad flaska mineralvatten och bredvid lyser en laptopskärm som visar pjäsens manus. Hennes kängor trummar mot den svarta stolsdynan samtidigt som hon ropar ut instruktioner till klassen. 
– Skitbra! Nu har ni stått här och hatat, vi får se hur vi ska göra med äggen sen. Och ta gärna ögonkontakt med publiken, tänk att de är eniga med er, de hatar också! 

Efter ytterligare några minuters genomgång är det dags för rast. Innan eleverna hunnit släntra ut ur lokalen greppar Lo tag i vattenflaskan, hoppar över stolsryggen och sätter sig på raden bakom. 
– I natt vaknade de till liv, säger hon samtidigt som hon skruvar upp korken med ett pysande. 

– Trollen, alltså. Efter att vi skickade ut pressmeddelandet i går har de publicerat min adress och mitt telefonnummer på Nordfront. De skriver att jag är en batikhäxa som borde stenas och utvisas. På Flashback finns det redan en tråd som är 15 sidor lång. Och på Facebook hotar vita gubbar att våldta mig. 

Hon tar en klunk innan hon fortsätter: 
– Det är såklart obehagligt men samtidigt kommer det inte som en överraskning. Att trollen attackerar är en indikator på att man gör något viktigt nuförtiden. Och det var ju tanken hela tiden – att tvinga ljuset till oss själva, till den vita människan, säger Lo. 

lokauppi web IMG 6142


För vit klass

Att det skulle bli just den här pjäsen, eller ens hon på regissörsstolen, var ingen självklarhet – från början hade klassen en lång lista med namn över potentiella kandidater. Efter omröstningar och långa diskussioner bantades listan ned och till slut bestämde de sig för Lo. 

När eleverna hörde av sig till henne och undrade om hon kunde leda dem genom deras slutproduktion hade hon först en annan idé. Hon ville sätta upp en pjäs som skulle cirkulera kring hennes tankar om den växande fascismen i dagens samhälle och ta avstamp i Anders Behring Breiviks terrordåd och massmord på Utöya. Men när hon träffade klassen första gången insåg både hon och eleverna att det inte var genomförbart. Anledningen: gruppen var för vit – att gestalta något de själva aldrig utsatts för hade blivit fel. 

I stället föreslog klassen att pjäsen kunde handla om våldtäkt – något som alla, oavsett hudfärg eller kön, kunde relatera till. En idé som Lo högg på direkt. Snart hade hon skrivit ett manus med fyra parallella historier som alla behandlade frågan ur förövarens synvinkel. Hon bestämde sig för att kalla pjäsen #vitamänvåldtar – en titel tänkt att väcka debatt men som också specialanpassades med tanke på den homogena klass som skulle stå på scenen. 

Att sätta strålkastarljuset på kontroversiella ämnen hade Lo gjort tidigare. Men att hatet i kommentarsfälten skulle växa till den här styrkan kunde hon aldrig ana. 

Amfetamin i stället för mat

Lo var 29 år gammal när hon själv började scenskolan i Stockholm. Skådespeleri hade hon drömt om sen tidiga tonåren men hennes dåliga högstadiebetyg gjorde att hon inte kom in på teaterlinjen på gymnasiet. När syokonsulenten i stället valde en linje med fokus på distribution och kontor åt henne struntade hon i gymnasiet och flyttade till London för att bli frisör. 

Hon gick i skolan under veckodagarna och på helgerna stod hon 
i ett stånd på Camden Market och klippte håret på förbipasserande. Boendet löste hon genom att flytta runt i övergivna lägenheter där hon kunde bo ett halvår åt gången. Samtidigt tog hon amfetamin. Hon led av ätstörningar och redan innan flytten till London hade hon upptäckt att det gulvita pulvret tog bort matlusten. I samband med att hennes drogkonsumtion ökade behövde 
hon mer pengar. Tillsammans med några 
vänner sökte hon sig till porrklubbarna 
i Soho. 

– Det var lite som ett spel, en blåsning för turisterna. Jag varken strippade eller prostituerade mig, de fick inte ens röra oss tjejer utan lönen berodde på hur många drinkar vi lyckades lura i gubbarna som besökte klubben. Första kvällen tjänade jag 90 pund, en annan kväll kunde det bli 120 pund. Det var en maktkänsla, jag hade alltid sedlar i fickan. 

Merparten av pengarna hon tjänade gick åt till droger. Än så länge hade hon svalt amfetaminet men när hon träffade en kille som injicerade heroin var inte steget långt till sprutorna och den starkare effekt de gav. 

lokauppi web IMG 5526


Exploderande succé

Efter två år blev livet i London ohållbart. Det ständiga flyttandet, jakten på pengar och nästa rus var en nedåtgående spiral och Lo bestämde sig för att flytta hem till Sverige. Väl hemma insåg hon att hennes enda räddning ur det eskalerande missbruket var att låta sig bli tvångsomhändertagen. 

När hon till slut blev det och hamnade på behandlingshem i Norrland var det en delseger: nu kunde hon långsamt börja restaurera sitt liv. Hon lyckades bli drogfri och efter några år sökte hon och kom in på scenskolan – en dröm som gick i uppfyllelse. Men det blev ändå inte en helt friktionsfri tillvaro. 

– Visst, det var lyxigt att slippa tänka på pengar och få möjlighet till den dyra utbildningen under fyra år. Men teater är också en väldigt gammal konstform med mycket sunkiga traditioner kring vems berättelse man berättar. Och det kändes som om alla roller jag fick spela var piga, som om jag bara upprepade mitt arv men inte förändrade något. Det var frustrerande, jag ville berätta min historia. När jag även i vår slutproduktion skulle spela piga fick jag nog. Då bestämde jag mig för att sätta upp Bergsprängardottern som exploderade. 

I pjäsen, som hade formen av en monolog, avhandlade Lo sin uppväxt med en alkoholiserad tornedalsfinsk bergsprängare som pappa och en mamma som försökte sitt bästa för att hålla ihop familjen. En tillvaro som övergick i ätstörningar, amfetamin och tiden som tvångsvårdad i Norrland. 

Kritikerna hoppade jämfota av beundran över den skoningslösa berättelsen om klasskillnader och snedvridna kvinnoideal. Hon spelade för fulla hus runtom i landet och nådde en annan publik än den som brukade gå på teater. 
– Det var allt från gråtande äldre män till tonårstjejer som slängde upp nallar på scenen. Det var en renande process att bli förlåten, att inte behöva brottas med mina problem ensam längre. Sen blev det lite hat på Flashback men jag var ändå ganska förskonad jämfört med andra kvinnliga kollegor, säger hon. 

 

Nazister utanför dörren 

Los belackare på högerkanten tyckte inte om hennes tydliga vänsterprofil – att hon i intervjuer pratade om feminism, rasism och klass. Och på diskussionsforum på nätet började det tisslas och tasslas om den jobbiga skådespelerskan. Efter att ha suttit i tevedebatt med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson fick hon hembesök av höger- extrema aktivister som lämnade flygblad i hennes brevlåda. 

– Det var solklart, de ville visa att de visste var jag bodde. 
Och hon var inte ensam, era av hennes kollegor blev också hårt ansatta. Bland annat hängdes hennes vän, journalisten och författaren Maria Sveland, ut på nätet och påstods vara en av Sveriges farligaste kvinnor. Sveland klumpades ihop på en lista tillsammans med allt från politiker, journalister och mördare – den gemensamma nämnaren: de var alla kvinnor. Rena lögner blandades med mordhot och Lo ansåg att det anonyma hatet riskerade att trötta ut viktiga röster i samhället. 

– Jag ville använda mig av humor och hade själv skrattat gott åt Facebooksidan Vita kränkta män, därför skrev jag pjäsen med samma namn. Och det funkade bra, tillsammans kunde vi skratta åt något som egentligen var djupt tragiskt! 

De hatiska kommentarerna blev en del av pjäsen. Iklädd kostym ramlade hon, likt en modern Papphammar, runt på scenen för att hålla ett tal om jämställdhet. Ur högtalarna hördes nedsättande, misogyna kommentarer som samtidigt projicerades över scenens fond. Återigen blev det succé och de spelade för utsålda lokaler landet runt. Och trots att de nedlåtande kommentarerna på spridda forum ökade i styrka kände hon fortfarande att de höll sig på en rimlig nivå. 

En nivå som nu passerats. Aldrig tidigare har hatet drabbat henne så konkret som på grund av #vitamänvåldtar. Och då har pjäsen med skådespelartreorna på Artisten inte ens haft premiär än. 
– Det är sorgligt att dagens debattklimat är på den här låga nivån och sorgligt för alla andra vita män som klumpas ihop med de här källarorcherna, säger Lo samtidigt som eleverna droppar in en efter en i Jacobsonteatern. 

Det är dags att fortsätta repetitionerna av Sveriges just nu kanske mest omdiskuterade pjäs. 

lokauppi web IMG 6114


Våldtäkt och mord 

En vecka senare har tråden på Flashback vuxit i omfång och är nu 45 sidor lång. I inlägg efter inlägg spyr anonyma användare sitt hat över den fortfarande ospelade pjäsen i allmänhet och regissören i synnerhet. Det talas om rasism mot vita, om huruvida Lo Kauppi är lapp eller judinna och att hon antagligen visst sålde sin kropp på de där porrklubbarna i London. 

På de mer renodlade högerextrema forumen är tonen hårdare, där hotas det med både våldtäkt och mord. 

Samtidigt sitter Erik Karlsson Jeansson, en av studenterna i klassen, i caféet på Artisten och
kliar sig ovant i skägget. Hans roll i
#vitamänvåldtar – som den bordellvurmande pappan i en dysfunktionell familj, en av pjäsens fyra parallella historier – har tvingat honom att spara ut ett helskägg.  

Just i dag har han egenstudier på
schemat och ska nöta dialog i stället för att repetera på scen. Han lägger ifrån sig den svarta pärmen med manuset på bordet.
 På de vita pappersarken som sticker ut
ur pärmen sitter små gröna, gula och rosa lappar för att han lättare ska hitta till sina scener. 

Erik berättar att det är ett ”levande manus” och att de fortfarande improviserar fram vissa delar. 
– Det hade känts fel om vi berättade om fascism eftersom vi helt enkelt inte utsätts för den. Det handlar om tolkningsföreträde, säger han. En pjäs om våldtäkt var lättare för klassen att relatera till. Ett starkt ämne men samtidigt ständigt närvarande, även i elevernas värld. Att pjäsen skulle uppfattas som så kontroversiell insåg han först när de kommit en bit in i projektet. Men reaktionerna har bara gjort honom säkrare på sin sak. 

– Det är kanske lätt för mig att säga eftersom jag klarat mig undan än så länge men när jag läser vad som skrivs på internet blir jag än mer övertygad om att det vi gör är viktigt. Det finns en våldtäktskultur i Sverige och ett sätt att prata om den som att det är ett problem för kvinnor, att de bör skaffa överfallslarm och pepparsprej. Det viktiga är snarare mannens roll i det hela och hur vi gör för att skola om de som utför övergreppen, säger Erik medan han promenerar bort till Jacobsonteatern, eller T1 som salen kort och gott kallas av studenterna. 

Han hoppas att pjäsen också skapar reaktioner åt andra hållet, att den får människor att tänka till och prata om ämnet. Han betonar att det är styrkan med konstformen. 
– Teatern behöver inte komma med svar, det är frågorna som är det viktiga, säger han innan vi skiljs åt. 

 

Arga telefonsamtal 

Måndagen därpå sitter Lo Kauppi i Artistens lärarrum och slevar i sig Keso med müsli till lunch. Hon gick upp innan klockan fem i morse för att ta det första tåget från Stockholm till Göteborg. 

Med en dryg månad kvar till premiären är det fortfarande mycket jobb kvar att göra och den tidigare strama hårknuten på huvudet slokar. Tråden på Flashback har fortsatt växa och är nu uppe i 67 sidor och nästan 800 enskilda inlägg. Medan hon sörplar automatkaffe berättar hon att det ringt folk hela helgen, både på hennes fasta telefon och mobilen. 

En man som presenterar sig med namn och säger sig vara från Östermalm i Stockholm har pratat in era meddelanden på telefonsvararen där han rabblar upp våldtäkter utförda av invandrare. 
– Precis som om jag skulle förneka att det finns invandrare som våldtar? Bara för att jag vill prata om att vita män också våldtar, säger hon med en suck. 

lokauppi web IMG 5635


Troll som hatar kvinnor 

De som mejlat henne direkt har hon svarat
 och tackat för engagemanget innan hon avslutat med att bjuda in vederbörande till pjäsen. 

Det är tydligt att de flesta som hör av sig har slutat läsa pressmeddelandet efter titeln. 
– Titeln var dels för att jag ville vända lampan mot oss själva och för att det inte skulle gå att skylla på någon annan. Dels för att klassen, som pjäsen är skriven för, är kritvit. Sen insåg jag att vissa skulle bli galna. Om det finns en grupp i samhället som inte tål att klumpas ihop är det vita män, de är väldigt ovana att bli inringade. 

Än så länge har hatet inte drabbat någon av eleverna och hennes uppfattning är att de snarare svetsats samman av skriverierna på nätet.
– Det skulle förvåna mig mycket om killarna i klassen får någon skit. Då ligger tjejerna värre till, är det någon grupp som är öppet sexistiska så är det nättrollen. De hatar verkligen kvinnor.


Klassen har haft genomgångar med den säkerhetsansvarige vid Göteborgs universitet och bland annat kommer en alarmknapp att installeras på scen. Men nu gäller det att jobba vidare, framåt mot premiären om en månad. Hon är övertygad om att pjäsen kommer bli ”så jävla bra”. Och kanske ska utvalda kommentarer projiceras över fonden i slutet så att även nättrollens röst får höras. Kanske ackompanjerat av den arge herren från Östermalms meddelanden på telefonsvararen. Lo garvar åt tanken innan hon blir allvarlig. 
– Alltså, att sticka ut hakan innebär att man får vara beredd på att det kan smälla, så är det. Men jag ser det här som ett test, hur mycket får en kvinnlig konstnär överhuvudtaget utrycka sig? Frågar Lo retoriskt innan hon själv svarar:


– Av de här reaktionerna att döma, tydligen inte speciellt mycket.


Pjäsen #vitamänvåldtar har premiär fredagen 10 mars på Jacobsonteatern, Artisten. Därefter spelas pjäsen vid ytterligare tio tillfällen under mars månad. 

Lo Kauppi

• Ålder: 46 år
• Yrke: Skådespelare, dramatiker och regissör.
• Familj: Maken Figge Norling, också skådespelare, som hon har en son tillsammans med samt två bonusbarn.
• Bor: Lägenhet på Södermalm, Stockholm.
• Aktuell: Som gästlärare för skådespelartreorna på Högskolan för scen och musik.

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se