fotodynamisk

På väg med Pam

Efter ett drygt decennium är det dags för GU:s rektor att kliva ned från tronen. Vi försökte hålla jämna steg med Pam Fredman för att ta reda på som händer härnäst. Något som visade sig vara svårare än väntat.

Den vita tvåfamiljsvillan är fortfarande nedsläckt när Pam Fredman slinker ut genom källardörren. Hon avverkar snabbt stengången genom den välfriserade trädgården och hennes steg lämnar ett eko efter sig på den sovande gatan i Skår. Trots att klockan är halv sju och hennes ryggsäck är "måndagstung" av arbetet hon tog med hem i fredags håller hon ett högt tempo – att promenera de dryga tre kilometerna till kontoret på Vasaplatsen är rutin för rektorn vid Göteborgs Universitet.
– Jag går till jobbet varje dag, året runt. Undantaget är om det ösregnar, att gå i regnkläder är inget kul, det blir så himla svettigt, säger hon samtidigt som hon ser sig över axeln och sneddar över gatan.

Annars innebär rektorskapet inte många dagliga rutiner, snarare tvärtom. Hennes kalender är fullbokad och möten med vitt skilda ämnen, personer och syften fyller dagarna. Och plötsligt kanske Utbildningsdepartementet hör av sig och vill att hon ska resa till Stockholm och då är det bara att skyffla om i schemat. 
– Det brukar pratas om att det är viktigt att ta kontroll över sin kalender. Som rektor är ju det bara att glömma, det händer hela tiden saker och ting som gör att man måste planera om. Men jag trivs med det, annars hade jag aldrig varit kvar så länge. 

Men allting har ett slut. Nästa sommar, efter elva år på posten, lämnar Pam Fredman över stafettpinnen till nästa rektor. Och hon själv, vad ska hon göra med all sin tid? Påta i trädgården till sommarhuset i Mollösund, åka på cykelsemester i Europa eller tillbringa mer tid på golfbanan? Knappast. 
– Att ligga på sofflocket har jag svårt att se framför mig och att fylla min tillvaro med fritidsaktiviteter ger mig inte tillräckligt, säger hon och fortsätter:

– Det kanske finns en plan, det beror lite på vad som händer. Jag åker till Bangkok nu på fredag för att vara med på ett möte, säger hon med lurig min innan hon utan att tveka går mot röd gubbe tvärs över en korsning. 

IMG 2138

 

Äggplockning och prickskytte

Redan från barnsben fick Pam Fredman lära sig vad hårt arbete innebar. Hennes farföräldrar hade en bondgård utanför Varberg och även om Pams pappa jobbade som VVS-ingenjör till vardags tvingades bondsonen åka hem till gården och hjälpa till när det behövdes. Och då fick övriga familjen snällt följa med. Således tillbringades de flesta helger och lov med att ta hand om höns och hässja hö.
– Även om jag var liten fick jag hjälpa till så mycket jag orkade. Jag lärde mig tidigt vid vilka stenrösen och stammar hönsen brukade lägga sina ägg och så gick jag runt och plockade ägg som jag sedan tvättade. Att åka höskrinda brukar ses som något charmigt men för oss handlade det bara om att ta sig hem efter en hård dags arbete. Jag ska inte säga att jag inte trivdes med det men det var tufft, väldigt tufft. 

När de fick en ledig stund över på gården roade sig Pam och hennes lillebror ibland med att skjuta i prick. Till sin hjälp hade de sin mamma som visste exakt hur luftgeväret skulle hanteras. Hon var hemmafrun som, vid sidan av allt hushållsarbete, även arbetade ideellt inom armén som bilkårist och körde militärfordon. I samband med detta hade hon börjat tävla i k-pistskytte och kunde därför instruera sina barn exakt i hur de både skulle stå och stötta geväret när de sköt. 

 

Fel kön

När Pam var 14 år fick hon sitt första avlönade sommarjobb, på kallbadhuset i Varberg där hon serverade kaffe till damerna ute på bryggan. Ett arbete hon skulle återkomma till flera somrar i rad fram till dess att gymnasiet var avklarat. Direkt på hösten efter studenten började hon läsa kemi på Chalmers och flyttade därefter ihop med dåvarande pojkvännen. De fick tag på en lägenhet högst upp i ett flerfamiljshus med dusch i källaren och låg hyra. 

Det sista var något som passade bra då hon snart, 23 år gammal, skulle slängas ut på en ogästvänlig arbetsmarknad med stenhård konkurrens. Och att hon var kvinna var inte till någon fördel.
– På anställningsintervjuer fick jag höra att så länge det fanns killar med samma meriter som jag anställde de hellre dem: "Du är kvinna och ung, du kommer ändå snart stanna hemma för att föda barn", sa de. Det var väldigt orättvist och inte roligt att höra, jag såg mig ju inte som sämre än mina manliga kurskamrater. 

Då hon inte fick något jobb återvände hon till skolbänken igen. Men redan efter två terminer som biologistudent blev hon erbjuden ett vikariat som ingenjör i neurokemi vid Medicinska fakulteten. Snart fick hon även chansen att doktorera i ämnet. 
– Att doktorera hade jag överhuvudtaget inte en tanke på. Allt handlar om händelser och tillfälligheter, hade jag fått jobb direkt efter Chalmers hade livet antagligen sett annorlunda ut. Men jag ångrar ingenting, jag har ju alltid tyckt det varit roligt att gå till jobbet. Fast jag har ju inte jobbat en enda dag som civilingenjör, vilket ändå var tanken från början, säger hon och skrockar samtidigt som hon trotsar ännu ett rött trafikljus och svänger in på en nyvaken Kungsportsaveny. 

Och doktorerade gjorde hon, några år senare utnämndes hon till professor och blev till slut högsta chef, dekan, vid Sahlgrenska akademien. Även om hennes nästa karriärsteg inte kom som en total överraskning handlade det om ännu en tillfällighet - dessutom en tillfällighet som hon faktiskt tackat nej till en gång redan.

När den dåvarande rektorn, Gunnar Svedberg, efter bara tre år på posten, meddelade sin stundande avgång blev hon tillfrågad om hon var intresserad av tjänsten. Pam, som varit på tal redan när Svedberg tillsattes men avvisat erbjudandet, funderade ännu ett varv. 
– Tre år tidigare gick mina barn fortfarande i skolan i Göteborg och hade därför kunnat hamna i situationer där de hade varit tvugna att försvara mig som rektor. Men när jag fick frågan igen hade situationen förändrats, de hade gått ut skolan och jag sa ja. 

Var du förberedd på vad det skulle innebära?

– Nja, jag hade ju varit både prefekt och suttit som dekan och tyckte väl att jag var insatt i hur universitetet fungerade. Men det är en helt annan roll som rektor - att hålla alla dessa bollar, av olika karaktär i luften samtidigt. Att ha det yttersta ansvaret för ett helt universitet med alla olika ämnesområden, det tror jag inte någon kan vara helt förberedd på. 

IMG 2194

 

Nedplockade ilskna gubbar

 Efter att ha halvsprungit upp för trapporna till "universitetets hjärta", den pompösa stenbyggnaden på Vasaplatsen där hon arbetat i över ett decennium, styr Pam först stegen mot det före detta rektorskontoret som ligger i den vänstra flygeln av huset. I ett hörn i förmaket till huvudrummet passerar hon fyra tavlor med guldramar som står lutade mot väggen – bland det första hon gjorde som rektor var att ersätta oljeporträtten på väggarna med tyggobelänger. Dels för att dämpa ekot i rummet, som har drygt fyra meter i takhöjd, dels av estetiska skäl. 
– Min äldsta dotter sa till mig: "Mamma, med alla dessa ilskna gubbar som stirrar ner på dig kommer du ju inte kunna tänka en enda kreativ tanke!". Haha, det var faktiskt den atmosfären här. Vi fick ändra mycket, berättar Pam som redan är i full fart på väg till sitt nuvarande kontor på andra sidan av huset. 

Väl där inne snörar hon av sig promenadkängorna och sticker ner fötterna i ett par svarta lågskor innan hon kollar dagens schema på sin iPad: kvart över åtta är det ledningsråd med dekanerna från respektive institution och efter det avlöser mötena varandra hela dagen. 

 

Stärkt gemenskap

 Att stärka sammanhållningen mellan fakulteterna och på så sätt samla universitetet stod högt på styrelsens prioriteringslista när Pam tillträdde tjänsten som rektor. Detta var också något som hon, efter sina år som dekan, själv hade upplevt som ett problem. 
– Det var nästan som att vi hade åtta små universitet inom universitetet. Det var tråkigt att det inte var bättre sammanhållning med tanke på all kompetens som fanns. Att få en gemensam helhetssyn var det viktigaste och där tycker jag att vi har lyckats, jag vågar säga att vi är unika i landet när det kommer till samarbete mellan fakulteterna och universitetsledning. 

Men att det skulle ha skett en centralisering av makt och ansvar under hennes år som rektor tycker hon inte, snarare tvärtom.
– Innan låg det mindre ansvar och befogenheter ute på institutionerna, det har vi ändrat på. Även verksamhetsmässigt ska de på fakultetsnivå ha större befogenheter att påverka det som sker. Det finns ingen mening att ha något centraliserat om man ändå inte vet vad som händer ute i verkligheten, säger hon och fortsätter:

– Vissa saker är mycket bättre om vi kan strukturera centralt, exempelvis mottagandet av internationella studenter. Det som är likadant på alla institutioner vill säga, sen måste varje enskild student kunna prata med sin studievägledare om det exempelvis handlar om kursens innehåll. 

Att viss formalia och administration fortfarande sköts centralt är enligt Pam nödvändigt. Det handlar också om taktik och kan vara nödvändigt när det kommer till att söka välbehövliga ekonomiska anslag för exempelvis forskning.
– Tidigare var vi ostrukturerade och gick miste om många miljoner när de strategiska forskningsprogrammen utlystes. Och det berodde inte på att vi inte hade bra forskning utan på att vi inte lyckades paketera ihop det på något bra sätt. Men jag tror att kris föder kreativitet, det blev en ögonöppnare att vi faktiskt inte var framgångsrika inom de här strategiska forskningsområdena. Nu har vi byggt upp rutinen med avtalsskrivande vid större anslagsansökningar, det hade vi inte innan. 

– Men nu har jag mitt första möte, avbryter hon plötsligt sig själv. 

Klockan är strax efter åtta på morgonen och trots att har hon varit vaken sedan klockan fem börjar Pams dag på riktigt först nu. Nästa gång vi ses blir återigen i farten, mellan två möten. 

IMG 2283

 

Svårt promenadsällskap

Med tretton minuter kvar till att nästa möte ska börja uppe på Vasaplatsen sladdar Pam ut från Stadshuset på Gustav Adolfs torg. Hon och rektorn på Chalmers har träffat politiker och företrädare från näringslivet och diskuterat Göteborgs framtida utmaningar men Pam har tvingats lämna träffen i förtid för att hinna till nästa möte. Precis på väg ut genom glasdörrarna i entrén tvärnitar hon plötsligt.
– Just det, den här måste man ju lämna in, säger hon för sig själv och tar av sig besöksbrickan hon har i ett snöre runt halsen och tar några snabba steg tillbaka. Hon lägger brickan i en flätad korg på receptionsdisken och vänder tillbaka mot utgången. 
– Om jag hade glömt den så skulle de väl tro att jag gått vilse någonstans inne i Stadshuset. Kanske hade de startat eftersökningar, säger hon med ett snett leende. 

Medan hon kryssar mellan strosande lunchflanörer på trottoaren berättar hon att hon har räknat ut att hon snittar sex kilometer i timmen när hon går. Och att röra sig långsammare när hon är ledig kommer inte på tal.
– Det är samma med mina barn. Vi går alltid fort, det är ingen som vill promenera med oss, säger hon och går mot rött ljus för tredje gången idag.

Blir du någonsin stressad? 

– Nej, jag är väldigt stresstålig och tur är väl det, tempot rullar ju på så här hela tiden. Sen har jag opererat bägge höfterna och kan inte springa, det här är min motion. Och promenaderna mellan mötena innebär tid att reflektera över vad som har sagts och hänt.

Att ha varit rektor i ett decennium innebär såklart att vissa beslut inte har blivit som det var tänkt och att anställda känt sig förbisedda. Pam menar att det alltid är en svår avvägning när det kommer till förändringsarbete.
– Det måste får ta sin tid men samtidigt behövs det att någon sätter ned fötterna och börjar. När vi införde en ny redovisningsmodell, i dagligt tal kallad OH-modellen, var vi bland de första av Svenska universitet och det blev en del missnöje. Där skulle vi kanske ha väntat längre innan vi genomförde det. Å andra sidan vet jag inte om kritikerna hade varit nöjda om det tagit längre tid.

Hur är du som chef? 

 – Jag tror de flesta skulle säga att jag är ganska lyssnande men ändå beslutsför. Så är det ju, jag måste fatta beslut. Men innan dess jobbar jag gärna i team, jag tror på samarbete men samtidigt är jag fullständigt medveten om att jag är den som måste fatta det avgörande beslutet, säger Pam innan hon återigen småspringer uppför trapporna till kontoret och nästa möte. 

 

Ingen lugn framtid 

Några timmar senare har mörkret fallit och inne i stenbyggnaden på Vasaplatsen är det dunkelt. Under en av få ljuskällor, den stora lampkronan i entrén, tar Pam farväl av Folkuniversitetets styrelse som hon haft dagens sista möte med. När de lämnat ska rektorn snöra på sig kängorna och vandra hem till den vita villan i Skår. Väl där kommer arbetet att fortsätta fram till läggdags. Hon behöver förbereda sig inför mötet i Bangkok, ett möte där hennes framtida planer kommer utkristalliseras.

Vid sidan av rektorsämbetet har hon fram till alldeles nyligen också varit vicepresident i ett internationellt universitetsnätverk - International Association of Universities, som sorterar under UNESCO - och har nu utsetts till president inom organisationen. Det innebär förvisso "bara i princip en halvtidstjänst" men med många resor, huvudkontoret ligger i Paris.

Kan du aldrig länga efter att bara ta det lugnt? 

 – Nej, det gör jag inte. Jag har aldrig varit någon lugn människa, svarar hon med eftertryck innan hon skakar min hand och vänder på klacken. 

Det sista som hörs innan den tjocka träporten slår igen bakom mig är hur Pam Fredmans steg smattrar fram över marmorgolvet i den ödsliga universitetsbyggnaden.  

Vaknar tidigt

Namn:  Siv Pam Fredman.
Ålder: 66 år
Yrke: Rektor vid Göteborgs universitet som sommaren 2017 slutar efter elva år på posten.
Familj: Maken Magnus, civilekonom, barnen Jennie, Pernilla och Marcus.
Bor: Villa i Skår, Örgryte.
Morgonrutin: Vaknar av sig själv klockan fem varje morgon. Gör morgonjympa, läser tidningen och äter frukost innan hon, året runt, promenerar i rask takt till jobbet.

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se