Alla kan behöva lite tid för att fundera


Lina Söderström, chefredaktör
Lina Söderström, chefredaktör

Jag är en sådan som får regeringens långtidsutredare att bekymrat skaka på huvudet. En sådan som har kostat samhället massor av pengar genom att använda större delen av min 20-årsålder till att gå och dröna på olika universitet och okynnesläsa fristående kurser. Till en samhällskostnad av 80 000 kronor per år! Så mycket kostar en student i uteblivna skatteintäkter, har räknenissarna på Långtidsutredningen räknat ut.

Man kan fråga sig om jag verkligen behövde alla mina år på universitetet. Jag måste erkänna att jag inte har daglig användning för alla de där poängen i litteraturvetenskap och historia som jag har samlat på mig. Och hade en examen innan 24 års ålder inneburit att mina studiemedel skrevs av hade jag nog struntat i den där fristående kursen i äldre litteratur och omedelbart hoppat på lärar­utbildningen istället.
I så fall hade jag tillbringat de senaste tolv åren med att undervisa gymnasieelever. Inget fel med det, läraryrket är fantastiskt. Men jag hade definitivt inte varit mogen för det när jag var 24. Herregud, jag känner mig inte mogen för det nu när jag är 35 heller! Jag tror helt enkelt att jag är en bättre journalist än lärare, även om det tog mig några år att komma fram till det.

Hetsar unga människor

Men om det system som Långtidsutredningen föreslår hade funnits när jag gick ut gymnasiet hade jag inte gett mig själv den tiden. I stället hade jag stressat mig till att omedelbart hoppa på en utbildning jag egentligen inte passade för.
För baksidan med ett sådant system är att det hetsar unga människor att göra ett karriärval de kanske inte är redo för. Den som ska hinna ta examen innan 24 års ålder har inget utrymme för betänketid. Ingen möjlighet att pröva sig fram lite grann.
För några veckor sedan såg jag Dokument inifrån på SVT. Programmet handlade om hur arbetsmarknaden för ungdomar ser ut. Om hur svårt det är för unga människor i dag att få tillsvidareanställningar på heltid. Om hur de utnyttjas på tillfälliga anställningar på deltid, för låga löner och under usla förhållanden. Social­försäkringsminister Ulf Kristersson försvarade systemet och menade att många unga människor vill ha det så. De vill vara flexibla, hävdade han, prova på olika arbetsplatser och få möjlighet att känna sig för innan de bestämmer sig för en karriär. Det är ju trots allt ett viktigt beslut som man inte bör fatta i en handvändning.
På arbetsmarknaden är det alltså okej att känna sig för (i alla fall om man är beredd att göra det för en usel timlön och utan anställningstrygghet), men inte på universitetet.

Inte gratis

De där åren som jag tog på mig att fundera har inte varit gratis. Jag har själv finansierat dem genom att ta studielån som jag kommer att få betala tillbaka under större delen av mitt liv. Men det var det värt. Varje dag när jag går till jobbet känner jag glädje. Och dessutom är jag övertygad om att min tid på universitetet formade mig och mitt sätt att tänka på ett sätt som jag inte skulle vilja vara utan. Jag kanske inte har daglig nytta av mina kunskaper om klassisk litteratur. Men jag är övertygad om att alla de kunskaper som jag förvärvat under mina år på universitetet kommer till nytta även i mitt jobb som journalist.
Och som miljardären och universitetsstyrelsens ordförande Carl Bennet säger i vår makthavarintervju i det här numret: en intressant kombination av ämnen aldrig är fel när man söker jobb.

Lina Söderström, Chefredaktör

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se