Ångest i fokus

De som känner mig väl, men även de som känner mig mindre väl, skulle nog beskriva mig vara en person som gärna vill stå i centrum. En som tar för sig och inte kan annat än att ha en ledande roll, oavsett sammanhang. De har dock fel. Ett vanligt antagande är att bara för att man är bekväm och inte har några problem med att ställa sig och tala inför en klass, hålla föredrag eller vara ordförande – så beror det på att man vill bli sedd och väljer därför den rollen självmant. Men min upplevelse är en helt annan. 

Jag känner snarare att jag genom åren blivit tilldelad den rollen bara för att jag varit den som varit minst obekväm, även de gånger jag helst av allt hade sluppit. Och kanske har just det beteendet, som jag kan härleda till några av mina tidigaste minnen, gjort att jag så småningom raderat ut nästintill all förnimmelse av nervositet inför de flesta offentliga sammanhang?

 Att jag omedvetet och med hjälp av min omgivning KBT:at mig till något som kunde ha blivit en social begränsning? Kanske. Idag ska det mycket till för att mitt hjärta ska slå de där extra av varv och innan känslan av flykt infinner sig inför ett ”stå-i-centrum-läge”. Men vi har alla sett det hända. En klasskompis, en kollega, en vän eller en familjemedlem, vars röst darrar, vars hals och bröstkorg blir alldeles rödflammig, vars händer skakar när de står framför oss, med våra blickar riktade mot sig då de ska redovisa eller berätta något. 

På ett universitet ska alla ha en plats. Samtidigt som alla förväntas ta plats. På olika sätt och i olika omfattning, men ändå. I det här numret har vi fördjupat oss i temat som för vissa gör tiden på universitetet till en mardröm – social ångest eller scenskräck, som det av många kallas. De studenter vi möter när vi gör våra enkäter som kompletterar ett tema vi tar upp är många fler än vad som får plats i tidningen. En samstämmig uppfattning är att de allra flesta av dem tycker att det är jobbigt att prata inför folk, men att det varit värre när de var yngre och att de övat bort det till viss del med åren. Men vad de flesta är överens om är att det är bra att de som studenter vid universitetet får öva sig på just detta med att tala inför grupp, att stå i centrum. De konkluderar oftast att det är bra för deras personliga utveckling och viktigt att öva på inför att komma ut i arbetslivet. 

Personligen landar jag i ett fyrverkeri av känslor som leder mig till att tänka på min sons kärlek till Bamse och min egen till fjolårets stora succé, nämligen karaktären Noras ord tv-serien Skam: -”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.” Det kan vara mer eller mindre synligt – men det finns där och såhär inför juletider kanske det lämpar sig extra väl som medskick: var snäll. Alltid.

Aldijana Talic, 
Chefredaktör

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se