Lina Söderström, Spionens chefredaktör

Ängsligheten breder ut sig

”Jag vill godkänna artikeln innan den går i tryck.” ”Det här får ni inte publicera." Hur bra koll har GU:s anställda på tryckfrihetsförordningen? undrar Spionens chefredaktör Lina Söderström.

”Jag vill godkänna artikeln innan den går i tryck.” ”Det här får ni inte publicera.” ”Jag vill ha namnen på studenterna som klagar så att jag kan prata med dem.” Den här typen av reaktioner blir allt vanligare när vi intervjuar anställda vid Göteborgs universitet. Alltså personer som är anställda på en myndighet, men som inte tycks ha koll på varken tryckfrihetsförordningen, offentlighetsprincipen eller meddelarskyddet.

Allt fler anställda inom akademin är rädda för att uttala sig i media. Det konstaterar statsvetaren Shirin Ahlbeck Öberg som blir intervjuad i senaste numret av Vetenskapsrådets tidning Curie. Samtidigt kräver lärosätenas kommunikationsplaner ofta att de anställda ska förankra internt innan de pratar med journalister.
Anledningen till detta, enligt Ahlbeck Öberg, är att lärosätena inspireras av näringslivet. Det handlar mer och mer om att bygga varumärken och visa upp en framgångsrik bild utåt. ”Ledningen ser sprickor i fasaden som ett problem som måste döljas” säger hon i artikeln.

Resultatet av detta sätt att tänka blir anställda som tycks vara livrädda för all form av negativ publicitet. Och då behöver det inte ens vara stora avslöjanden av Uppdrag granskning-typ vi pratar om här. Det kan räcka med att en artikel inte är helt positiv och tillrättalagd för att en del av dem vi intervjuar helt ska gå i spinn. Det känns ofta som att de inte är medvetna om skillnaden på en journalistisk text och en informationstext skriven av en kommunikatör.

Samma tendens har vi märkt hos studentkårerna, kanske framför allt efter det att kårobligatoriet avskaffades och kårerna blev tvungna att börja ragga medlemmar. Det har gjort dem allt räddare för hur organisationen skildras i media. Kravet att få den egna organisationen att framstå som fläckfri gör det nödvändigt att tillrättalägga, polera och kontrollera.

Ett annat pinfärskt exempel på denna utveckling är Chalmers studentkårs behandling av kårtidningen Tofsen. Studentkårens fullmäktige har nu bestämt att tidningen inte längre ska ägna sig åt granskning. ”Att granska tolkar arbetsgruppen som att leta efter brister som behöver påpekas.” står det i underlaget till beslutet. Istället ska tidningen ”aktivt bevaka”, alltså snarare informera än granska.
Att personer vi intervjuar blir arga, eller kräver att få ändra i citat eller artiklar hör till en journalists vardag. Det är inte konstigt. Att bli intervjuad kan vara obehagligt och läskigt, och kanske råkade man säga något man sedan inser låter dumt. Därför brukar vi oftast låta dem vi pratar med läsa sina citat innan artikeln publiceras, och försöker tillmötesgå önskemål om ändringar, så länge de är något så när rimliga.
Men det är en milsvid skillnad mellan att be om att ändra en felaktig detalj eller otydlig formulering till att kräva att få godkänna texten, i efterhand helt frisera om sina citat, försöka stoppa en text eller kanske till och med försöka efterforska källor.

Att studentkårer och universitet allt ängsligare bevakar sina varumärken och ser journalistisk granskning som ett hot är givetvis ett problem. Inte bara för oss som journalister, utan för samhället i stort. Lärosätena, och faktiskt till viss del även kårerna, är finansierade med offentliga medel. De är inte företag. Låt oss sluta behandla dem som det. 

LINA SÖDERSTRÖM

 

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se