– Kommunikation är så mycket mer än bara tal, tecknar hon.
Läs mer om tillgänglighet här:
Det ligger ett sorl över Pedagogens kafeteria. Människor samtalar, kaffekoppar klirrar och brickor slamrar. Lokalens höga tak och glasbeklädda väggar får ljuden att studsa och multiplicera sig. Vanligt för vissa. Obefintligt för andra.
– Jag är döv sedan födseln, tecknar studenten Sara Jernewall, 37.
Hon drar ut en stol och slår sig ner. Stolsbenen dras över golvet och ger ifrån sig ett skrik. Hon vänder bort diktafonen som ligger på bordet.
– Bättre om den är vänd mot dem, tecknar hon och pekar på Steve Engdahl, och Roberto Zafra.
Ömsom omformulerar Steve och Roberto handtecken till ljudligt tal, ömsom omformulerar de ljudligt tal till handtecken. Sara Jernewalls blick är klistrad på dem då de tolkar. Hon är hela tiden vänd mot den som tecknar.
– Ögonkontakt är viktigt. Dövas kommunikation ligger i det vi ser.
Talande kroppsspråk
Sara Jernewall studerar på Göteborgs universitet. För tillfället studerar hon en kurs med fokus på retorik, talanalys och talpedagogik. Enligt henne är kommunikation mycket mer än bara tal. Talet är enbart en liten del av interaktionen mellan människor.
– Kroppsspråket säger jättemycket när människor kommunicerar.
Sara Jernewall eget kroppsspråk är talande. Hennes händer går i ett, och varje tecken förstärks med dramatiska ansiktsuttryck och kroppsrörelser.
– Det bildliga kroppsspråket är en del av teckenspråkets uppbyggnad. Ibland kan hörande tycka att vi döva ser konstiga ut när vi tecknar. Men det de måste förstå är att det intensiva kroppsspråket är en stor del av teckenspråket.
Inte svårare än man gör det
Sara Jernewalls nuvarande sejour på universitetet har gett henne mersmak. Tidigare har hon varit rädd för att hennes dövhet skulle vara ett hinder. Den farhågan är nu bortblåst.
– Jag har nu fått blodad tand för studier, tecknar hon och pekar ivrigt på sina framtänder. Jag är inte rädd längre. Det handlar om självförtroende. Jag har mognat med åren och känner inte att dövheten stoppar mig nu.
Hon säger att studierna inte är problemfria men att det inte behöver vara svårare än vad man gör det. I de flesta fallen flyter allt på smärtfritt. I andra fall får man jobba hårdare.
På väg bort från cafeterians sorl kommer en av Sara Jernewalls klasskamrater fram.
– Vilken sal ska vi vara i? frågar hon Sara Jernewall.
Det korta samtalet tolkas av Roberto. Enligt Sara Jernewall är det inte studierna som är det mest problematiska i att vara döv student. Det är det sociala. Ett enkelt korridorsmöte kan i de flesta fallen bli svårgenomfört om inte tolkarna är med.
Inte tolkar hela tiden
För en tid sedan sade Göteborgs universitet upp alla sina egenanställda teckenspråkstolkar och lade ut tjänsten på entreprenad. Enligt Sara Jernewall har de döva studenterna drabbats negativt.
– Problemet är att tolkarna nu enbart är med på föreläsningarna. Under rasterna måste de också ha rast. De kan inte vara med mig konstant. De är också människor.
Sara Jernewall menar även att tolkkvalitén har blivit sämre i och med uppsägningarna. Detta på grund av att tolkarna nu inte är dedikerade universitetstolkar.
– Förberedelse är viktigt för universitetstolkning. Tolkar har tyvärr inte samma tid för det längre i och med att de ofta har andra uppdrag vid sidan av. I många lägen kan det vara svårt att få bra tolkar. Det är synd.
Egenföretagare
De flesta av de uppsagda tolkarna är nu egenföretagare som arbetar på uppdragsbeställning. Tolkarna har därför inte samma tid som förut att helt och fullt fokusera på den typen av förberedelse som universitetstolkningar kräver. Enligt Sara Jernewall är det skillnad i till exempel Stockholm. Hon har vänner som tidigare studerat på Stockholms universitet. De hade då möjlighet till att ha tolk på rasterna. Kommunikationen mellan de döva studenterna och deras hörande klasskamraterna var då enklare. I Göteborg är det svårt.
– Man kan inte tvinga någon till någonting. Ibland kommer det att komma fram någon klasskamrat på rasten med en handskriven lapp och vill kommunicera, ibland inte. Det är som det är. Det är bara att acceptera.
Tolkar allt som sägs
Föreläsningen ska precis starta när Sara Jernewall, Steve och Roberto kliver in. Salen är fylld av ett lågmält mummel. De slår sig ner vid en avskild bänk i bortre delen av salen, nära till tavlan och med tillräckligt plats för Roberto och Steve att sitta framför Sara Jernewall. Läraren drar igång föreläsningen med att fråga klassen om de har några frågor. Några studenter räcker upp händerna. Sara Jernewalls blick är fäst på Steve och Roberto. De tolkar allt som sägs i salen.
Om en vecka ska hon göra en muntlig redovisning framför klassen. Redovisningen är en del av examinationen av kursen. Sara Jernewalls redovisning kommer att handla om skillnaden mellan begreppen funktionshinder och funktionsnedsättning. Det viktiga i hennes framträdande är att få klassen att förstå. Oavsett om de kan teckenspråk eller inte. Budskapet ska nå fram.
– Det som blir det svåra med redovisningen är att jag inte kommer höra klassens reaktioner. Som suckar och liknande. En redovisning är en dialog och publikens reaktioner är hjälpsamma.
Om en timma får hela klassen rast. Även Steve och Roberto.
rufus ollberg jägemar
