Här testar de GU:
Huvudentrén är inbjudande med ramp och trappor sida vid sida. På första plan får vi ta hissen en trappa upp för att komma till huvudplanet med
reception, vaktmästeri, kafé och bibliotek. Ett första intryck är att det finns gott om öppna ytor och att tanken om tillgänglighet funnits där vid renoveringen. Biblioteksdelen har låga hyllor på hjul och Iki Gonzalez Magnusson blir positivt överraskad:
– Så här brukar det inte se ut!
Stopp vid trappa
Men inne i biblioteket stöter vi snabbt på en begränsning. Vid en smal trappa som leder upp till en avdelning med fotoböcker blir det stopp och Iki Gonzalez Magnusson påpekar att det stora problemet i sådana här fall är att man måste vara väldigt specifik i sina önskemål. Man kan inte, som alla andra, titta runt bland böckerna och bara se om man hittar något intressant.
– Så fort ni kom in här så skämdes jag lite, säger Karin Sundén som är bibliotekarie.
– Vi har ju renoverat, men just den här delen blev inte gjord. Det är synd.
När går vidare berättar Iki Gonzalez Magnusson att just den reaktionen är typisk.
– Jag märker direkt hur folk får ångest när jag kommer in med rullstolen, och det är ju inte hennes ångest. Det handlar om attityden på arbetsplatsen. Det känns tråkigt att det blir så. Att de inte diskuterat och gjort något åt de här frågorna tidigare. Det borde inte vara enskilda anställda som ska behöva stå och skämmas.
Hissen fungerar inte
Vi åker upp till översta våningen med hiss och hamnar mitt bland studenternas arbetsplatser. En rullstolslift som leder till en undervisningssal ger oss huvudbry. Det finns ingen förklarande skylt och spakarna reagerar inte när vi drar i dem. Vi hittar en vaktmästare som får hjälpa till.
– Bra att den får motioneras lite, säger Matti Huhtala och berättar att liften inte använts på de fyra år han jobbat på där.
Personalen provkör liftarna en gång i kvartalet för att se att de fungerar. Men idag fungerar den inte. Den kommer inte igång hur mycket vi än försöker.
Förvånande
Vi rullar vidare och provar den andra liften på samma våningsplan. Efter en del svårigheter att förstå hur knapparna ska användas startar den slutligen. Det krävs också en speciell nyckel och det hela tar sin tid.
– Man borde ju verkligen kunna ha projektarbeten om tillgänglighet på en plats som denna, tycker Hanna af Ekström som själv pluggat på HDK.
Hon tycker att det är förvånande att arkitekter och designers inte tar mer hänsyn till tillgänglighet överlag. Att man borde se det som en utmaning att kombinera design och funktion.
Iki Gonzalez Magnusson är kritisk till alla praktiska svårigheter vi stöter på under besöket på HDK och tror att det får negativa konsekvenser för den som är HDK-student och rullstorburen.
– Det blir svårt att vara kreativ och att vara konstnär. Man blir den tradiga personen som jämt måste be om hjälp. Personen i rullstol i första hand.
clara tortosa