"Ta ingen skit!" Sa en kursare till mig. Men vem ska jag vända mig till? Jag betalar flera tusen kronor för att ta mig till min praktik i Kungsbacka. Har blivit tillsagd att när man tackar ja till lärarutbildningen tackar man även ja till att eventuellt få en praktik i Kungsbacka. Har älskat min praktikplats, mina handledare och föreläsare, men detta!
Jag har någonstans accepterat att jag skall göra detta gråjobb för skolan eftersom det ingår i min utbildning. Även om jag råkar veta att när min mamma utbildade sig till lärare så fick hon betalt under praktiken. Min idag icke-existerande ekonomi tar all min kraft. När kortet studsar i affären orkar jag ingenting. Jag går hem, drar upp täcket, drar för gardinerna och orkar inte. Jag orkar inte kämpa. Är jag lat? Jag kliver upp halv sex alla dagar i veckan, jobbar som personlig assistent på helgen. Jag behöver jobbet av ekonomiska skäl och för att jag måste ha en fot inne så jag kan få jobb i sommar av samma arbetsgivare.
Men att jag skall tvingas betala för tågresan fram och tillbaka till Kungsbacka – 80 kr per praktikdag! Vem tog det här vansinniga beslutet att låt oss ta den här kostnaden själva?
Jag har inte pengarna! Jag har försökt sälja mina möbler och böcker, min inneboende har fått betala hyran tidigare och tidigare varje månad.
Jag skäms i matsalen för jag har (haha det är nästan roligt) ätit knäckebröd flera dagar i rad. Med ost. Idag åt jag upp det sista av min ost.
Några smarta människor tänkte att om vi skriver det i välkomstbrevet för lärarstudenterna så blir det mindre orättvist. De gjorde det väldigt lätt för sig. ALLA jag talar med tycker det är orättvist. Hur kan man bygga in en sådan här orättvisa i utbildningen? Borde inte alla studenter dela på kakan i så fall? Att alla fick betala transporten för de få som hamnar i Kungsbacka eller Lerum. Bara för att ett beslut tagits ovanför våra huvuden, att några få skall betala flera tusen kronor mer än andra, gör det inte mindre orättvist.
Många får jobb efter sin praktik har jag hört. So What!!? Ge mig en garanterad anställning i så fall och hallå hur kan en framtida anställning hjälpa mig nu? Och gör det orättvisan mindre? Inte direkt. Jag lever i ett töcken. Jag känner jämt att jag skall skämmas för att jag inte har pengar. Nu måste jag ringa min mamma och be henne sätta in lite pengar. Alla som ställer upp för mig. Det urholkar mig. Att jag måste skämmas över att jag inte har pengar. Folk skrattar när jag berättar hur pengarna tar slut, hur kortet studsar och klumpen i magen varje gång man skall betala sin mat. En del förstår inte, en del förstår allt för väl.
Bara för att ett beslut tagits ovanför våra huvuden, att några få skall betala flera tusen kronor mer än andra, gör det inte mindre orättvist
Den här eviga skulden, förtjänar jag den verkligen? Jag är så trött. Om jag fick pengar skulle det handlas mat för dem. Och busskort. Jag kan inte cykla till Kungsbacka.
Och jag vill inte ha en utbildning som uppfostrar mig i att "ta skit". Är det vad vi skall lära oss på lärarutbildningen?
malin bengtsson
lärarstudent, gu
Mer debatt i ämnet:
