Robin Andersson, Bonnica Sjöblom, Ronja Svensson och Niclas Kinell spelar Tribadernas natt. Ett intensivt relationsdrama om August Strindberg. Foto: David EngDagsaktuell tematik, ett oerhört välskrivet manus och den första vita kränkta mannen. Allt detta ryms i Tribadernas natt som just nu sätts upp av den fria teatergruppen Teater Bomb från Göteborg. Kulturredaktionens Kristin Ödlund tog del av repetitionerna av en pjäs där trasiga relationer är i fokus.
I en ljus teatersal på Wendelsbergs folkhögskola, för dagen ackompanjerade av julsånger från en kör i rummet intill, träffar jag Teater Bomb. Gruppen arbetade tillsammans första gången för ett och ett halvt år sedan, då de alla gick på skolans teaterlinje, men har funnits officiellt sedan februari.
Nu är de mitt uppe i slutrepetitionerna av Tribadernas natt, en pjäs av P-O Enquist om det turbulenta uppbrottet mellan August Strindberg och Siri von Essen.
Pjäsen utspelar sig i Danmark under repetitionerna av Strindbergs (Robin Andersson) pjäs Den starkare där de två rollerna spelas av just Siri von Essen (Bonnica Sjöblom) och hennes nya kärlek Marie David (Ronja Svensson). Med under repetitionerna finns även skådespelaren och regissören Viggo Schiwe (Niclas Kinell) som är en stor beundrare av Strindbergs författarskap. Repetitionerna av Den starkare går sådär och istället för effektivt arbete uppstår bråk mellan de båda makarna.
Från den gröna fåtölj jag blivit placerad i får jag följa allt från raseriutbrott till minnesbilder från Siri och Maries tidiga möten. Förolämpningarna haglar mellan August och Siri och den ena tungan är vassare än den andra när det gäller att såra, förlöjliga och håna den andre. Framför allt presenteras bilden av Strindberg som någon som inte låter sina maka bli fri ens efter uppbrottet.
– Det är det som är så sorgligt; de släppte sina liv för att vara tillsammans, och sen så höll de på att ha ihjäl varandra, berättar Bonnica Sjöblom.
Hålla käften
Manuset är vasst och fylligt och ger mycket att jobba med för såväl skådespelare som regissör.
– Jag tycker det är skönt att det finns en pjäs som både tar upp flera aspekter: Strindberg som dramatiker, Strindberg som teaterman och Strindberg som privatperson. Att gubbfan får hålla käften ett tag, att man får en annan bild av honom, förklarar Ebba Malander som är gruppens regissör.
Robin Andersson berättar att de gjort ett gediget researcharbete och läst ett flertal, både fiktiva och dokumentära, biografier om de olika karaktärerna, som till exempel Lena Einhorns roman Siri.
– Det är lite lyxigt att jobba med karaktärer som funnits på riktigt. Och så är det väldigt intressant att lägga in sig själv i det.
Ingen kvinnohatare
Manuskriptet som är fyllt av ilska, frustration och förakt skulle med lätthet kunna läsas som hat mot den andra parten från inte minst Strindbergs sida då hans uttryckssätt inte precis kvalar in i det ödmjuka facket. Det råder en nästintill allmän föreställning om att August Strindberg skulle vara så kallad kvinnohatare, och i ärlighetens namn känns denna uppfattning aningen förlegad och mer som en myt. Med grund i Strindbergs bryska framtoning i texten känner jag mig tvungen att fråga gruppen om hur de tänker kring föreställningen om Strindberg och det påstådda kvinnohatet.
– Jag anser inte att han hatade kvinnor, jag anser att han inte kunde förhålla sig till kvinnor. Han säger det själv; att han inte tål starka kvinnor. Att säga att Strindberg var kvinnohatare är lika illa som att säga att alla flator är manshatare. Det är att göra det lite för lätt för sig, man ställer sig inte frågan varför i sådana fall, säger Ebba Malander.
– Det blir så låst om man bara ser att han hatade kvinnor och var galen, fortsätter Robin Andersson.
Teater Bomb har arbetat mycket med nutida inspirationskällor i form av både egna erfarenheter och erfarenheter publicerade av andra, som till exempel seriealbum av Liv Strömquist, youtubefilmerna Shit snubbar say och facebooksidan Vita kränkta män, för att komma åt tematiken kring kvinnoförtryck i relationer på ett aktuellt plan. Emellanåt får de nästan påminna sig själva om att pjäsen i originalmanus utspelar sig under sent 1800-tal.
– Det är ju tragiskt att det inte hänt ett skit, säger Ronja Svensson då vi pratar om hur den kvinnliga frigörelsen fortfarande är relevant att diskutera.
Tidlösa frågor
Regissören Ebba Malander har dock valt att bortse från tidsaspekten och placerat pjäsen i vad hon kallar "odefinierbar tidlöshet".
– Hade det varit 1889 hade det till exempel varit en större grej att de var lesbiska, och då hade vi ju fått köra på det, förklarar Niclas Kinell.
Medlemmarna i gruppen är eniga om att det intressanta i texten inte är karaktärernas sexualitet utan den emotionella relationen mellan de båda makarna. Men aktualiteten består och den som håller sig någorlunda uppdaterad på internetfenomen, humor och politik kommer definitivt känna igen nutida referenser;
– Strindberg var ju den första vita kränkta mannen. Hade den sidan skapats då hade det varit Strindberg som haft Pär Ströms roll, avslutar Ebba Malander.·
TEXT KRISTIN ÖDLUND / FOTO DAVID ENG
