"Kunskap är inte tung att bära" heter det, men ibland är den faktiskt det. Det finns ett flertal tillfällen då jag känt att min kunskap varit ett problem, inte minst i samband med diverse sommarjobb och där man hamnat i samtal om allt ifrån tv-program till problem som rör samhället.
På de sommarjobb jag har haft har majoriteten inte varit universitetsutbildad, därmed inte sagt att man inte kan vara bildad och upplyst utan en universitetsutbildning, men med högskolepoängen i ryggen talar du helt plötsligt ur en annan situation, den privilegierades. Högskolepoängen blir liksom en slags provokativ symbol som å ena sidan legitimerar din kunskap men som å andra sidan kan verka avskräckande och utesluta dem som inte tilldelats dessa.
Som humanist och blivande kulturvetare lär jag mig att analysera samhälleliga strömningar och att granska kultur ur ett kritiskt och tvärvetenskapligt perspektiv. Men när man applicerar sina kunskaper i vardagen, i ett sammanhang utanför universitetsvärlden, framstår man lätt som en pretentiös besserwisser. Problemet, om man får kalla det så, handlar inte om en vilja att få briljera med tillhandahållna kunskaper när helst chansen ges, utan om vardagliga situationer, i samtal och i diskussioner där det är berättigat att man inflikar något eller har en åsikt i saken. Jag är exempelvis inte särskilt intresserad av att diskutera senaste avsnittet av Two and a half men, faktum är att jag inte ens sett det eftersom jag tycker det är en ganska tafflig serie, rent av tråkig och som dessutom innehåller en vidrig kvinnosyn och stereotypa könsroller.
Idag tycks mycket av den kunskap som förr kallades bildning istället gå under benämningen "flum".
Men detta säger jag inte. Istället håller jag hellre inne med min åsikt än att riskera förstöra någons samtal med en kommentar som förmodligen skulle upplevas mer moraliserande än upplysande. Även om man inte framför sin åsikt på ett skrytsamt sätt riskerar man ändå ta död på både diskussion och stämning. Jag anklagar inte de som finner en serie som Two and a half men underhållande, men efter att en gång ha tagit på sig de kritiskt analyserande glasögonen har i alla fall jag svårt att uppskatta en sådan serie.
Det verkar dock finnas en viss skillnad mellan vilken kunskap som godtas och vilken som inte gör det. Det tycks exempelvis vara mer accepterat att som naturvetare tala om sina kunskaper, väl knappast någon skulle ifrågasätta en fysiker för att denne vet mer om fysikens lagar än någon som inte studerat det. Vad detta beror på går bara att spekulera i. Men kanske ligger det i hur vi idag ser på kunskap och vilken kunskap som anses värdefull.
Under de senaste åren verkar vi allt mer ha gått mot en trend där utbildningens mål inte längre verkar vara kunskapens och bildningens. Snarare tycks dessa vara faktorer som blivit bortprioriterade till förmån för mer inkomstbringande och arbetsinriktade utbildningar. Många är vi väl som kommer ihåg Svenskt Näringsliv förslag om minskat studiestöd för humanistiska utbildningar eftersom dessa ämnen inte i lika hög grad ansågs leda till arbete. Huruvida en utbildning leder till arbete eller ej beror kanske inte enbart på "nytta" utan också på vilka kunskaper som av samhället klassas som värdefulla. Idag tycks till exempel mycket av den kunskap som förr kallades bildning istället gå under benämningen "flum".
Men om det nu är så som jag antyder, att viss kunskap idag anses som "flum", varför är den då fortfarande i vissa sammanhang så känslig att uttrycka? En anledning är kanske att samhället också präglas av en viss relativism, där inget får vara förmer än något annat. I ett sådant sammanhang blir också kunskapen ett problem, dels för att (det åtminstone förr) var förbehållet de välbärgade men också för att det är svårt att definiera kunskap utan att samtidigt definiera dess motsats. Istället för att vara eftersträvansvärd blir kunskapen belagd med tabu.
Text: emma nilsson
foto: P. Gradwall /Creative commons
Kulturen presenteras i samarbete med kulturmagasinet AVANT.
