Trädgårdsarbete. Eva Jonegård kombinerar kuratorsjobbet med sitt stora intresse för växter och odling. I Härlanda örtagård tar hon emot patienter som läker med hjälp av trädgårdsterapi.
"Våga göra det du känner för och tror på"Namn: Eva Jonegård |
Pyttesmå rädisblad har kämpat sig upp ur jorden på en liten odlingslott i Härlanda. Eva Jonegård har precis tagit bort väven som skyddat dem mot nattfrost och den här vårens alltför kyliga dagar. Odlingslotten är hennes arbetsplats, men det viktigaste är inte att se till att växterna mår bra, utan att människor gör det. Eva är socionom och arbetar som kurator med grön rehabilitering.
– Hit kommer kvinnor med psykisk ohälsa som har varit långtidssjukskrivna, som ett led i rehabiliteringsprocessen. Här kan de känna in sitt behov just för dagen. En del behöver ta i och gräva, andra behöver pyssla med något smått och för vissa är det en stor utmaning att klara av att titta på när andra jobbar, berättar hon.
Lite chockartat
För snart fyra år sedan träffade Spionen Eva på hennes privata odlingslott vid Delsjön. Växterna var en lugn punkt mellan extrajobbet, uppsatsen och stadslivet och skörden drygade ut studiemedlet. Då läste hon sista terminen på socionomprogrammet och längtade efter att någon gång få arbeta med trädgårdsterapi.
– Nu känns det nästan lite chockartat att jag fick jobba med det jag helst ville så snabbt. När jag slutade skolan hade jag föreställt mig att få traggla lite mer på socialtjänsten först, berättar hon och visar en gräsplätt där en ny terapigrupp snart ska börja gräva, så och lära sig att vila.
Inte socialsekreterare
Innan Eva var klar med sin examen fick hon sitt första vik som kurator för kvinnor med missbruksproblem, via kontakter från ett extrajobb. Några månader senare erbjöds hon ett arbete som socialsekreterare för ungdomar.
– Men jag tackade nej. Jag hade sökt en tjänst som kurator på primärvårdsrehab i Olskroken och ville ha den.
Att hon saknade både erfarenhet och delar av den kompetens som ansökan krävde hindrade henne inte från att ringa och fråga hur det gick.
– Då fick jag veta att jag inte ens skulle få komma på intervju. Men samma eftermiddag ringde chefen upp mig och frågade om jag ville komma. Jag gav väl ett gott intryck på telefon. Och sen fick jag jobbet.
Göra sig oumbärlig
Från början var det en vanlig kuratorstjänst med samtal inomhus. Efter två år hade Eva tillsammans med en trädgårdsintresserad kollega och en stöttande chef gjort om den en aning. Med hjälp av projektpengar fick hon möjlighet att börja jobba med rehabilitering i trädgårdsmiljö på halvtid. Extrapengarna gjorde också att hon kunde arbeta kvar även när hennes vik gått ut.
– Man får se till att göra sig lite oumbärlig.
Riktad satsning
Idag har hon en fast tjänst och arbetar bara med grön rehabilitering, förutom när hon är ledig för läsa in kompetensen för det hon redan arbetar med.
– Det är genomgående så i min karriär att jag har jobbat med saker jag inte kan. Jag kan rekommendera det.
Trädgårdsterapiprojektet har varit framgångsrikt och finansieras sedan årsskiftet via pengar från regeringens riktade satsning för att minska psykisk ohälsa hos kvinnor.
– Vi sökte pengar tillsammans med två andra terapiträdgårdar i Göteborgsområdet. Vi fick åtta av totalt tjugofem miljoner, så nu kan vi fortsätta ett tag till.
"Leva som jag lär"
Evas karriär låter som ett under av beslutsamhet och målmedvetenhet. Själv tycker hon inte att hon är särskilt ambitiös, i alla fall inte på det vanliga sättet. Däremot har hon ibland låtit bli att fundera så mycket på hur saker och ting brukar gå till och istället gjort det hon velat utan att fråga om lov. Men att vara överdrivet flitig och bara leva för jobbet tror hon inte är någon särskilt bra metod.
– Inte minst här har jag sett baksidan av att arbeta för mycket och glömma sig själv. Om jag ska vara trovärdig när jag arbetar med mina patienter, måste jag leva som jag lär och verkligen vara närvarande. Det går inte att komma hit och tänka på vad jag ska göra på kontoret i eftermiddag eller vilka papper jag måste fylla i senare, även om jag har massor att göra.
Tagga ner
Samma inställning hade hon till skolan när hon var student, berättar hon. Livet vid sidan om utbildningen var viktigt och höga betyg och strålande resultat var aldrig särskilt intressant.
– Jag tror man ska tagga ner lite på ambitionsnivån. Jag är där jag vill vara ändå.
text: vera hovne
foto: mandi gavois
Bildgalleri
