Nye spionens omtumlande resa

pontus IMG 6533


Klockan har precis slagit 10:09 på Spionens redaktion vid Vasaparken. Den absurda insikten om att jag inom överskådlig tid kommer att vara tidningens praktikant har precis börjat landa. Hur i helvete hamnade jag här? Det känns som om jag ploppat upp genom golvet efter att under det senaste halvåret ha rumlat runt i en tombola. Allt startade förra sommaren i Paris. Efter avslutad lärarutbildning och ett par års kringflackande i Europa, fick jag för mig att bejaka mina från barndomen slumrande journalistambitioner. Jag sonderade terrängen och hittade en perfekt utbildning i Uppsala. Ettårigt journalistprogram. Ett år kvar på CSN. Som handen i handsken, tänkte jag och slängde rusig iväg en ansökan i ett omotiverat sent skede. Mot slutet av augusti kom beskedet. Terminen började om tre dagar. Bara att packa väskorna, köpa flygbiljett och lämna ljusets stad. Au revoir Paris. God middag Uppsala.

När vi vaknade upp i måndags hade vi ingen aning om var vi skulle börja

Återigen känns det som att månader har passerat sedan förra veckan. Vi kom till Ha Giang i söndags eftermiddag. Vår uppgift var att etablera relationer med människor i området och hitta ett lämpligt forskningsområde. När vi vaknade upp i måndags hade vi ingen aning om var vi skulle börja. Vi är placerade i värdfamiljer som ska vara vår utgångspunkt men då det visade sig att vår familj var bortbjuden när vi kom på söndagskvällen hade vi inte hunnit skapa mycket kontakt där. Vår plan var att gå upp samtidigt som familjen och prata med dem då. Vi hade inte räknat med att de skulle vara ur huset redan klockan fyra.

"En hel tvåbarnsfamilj eller fyra flak öl på en moped chockar mig inte längre"


En månad har gått och att se en hel tvåbarnsfamilj eller fyra flak öl på en moped chockar mig inte längre. Jag har nästintill lärt mig att korsa gatan, även om jag varje gång funderar på om jag inte ska bli lite mer religiös för att väga upp mot det svenska systemet med trafikregler som faktiskt följs. Likaså när jag under en skogspromenad möter en illgrön huggorm med gift starkt nog att döda en människa. Ur dess mun spretar grodlår ut åt alla håll. Hur hamnade jag här?

Jag heter Elin Fondén och läser kandidatprogrammet i globala studier på Göteborgs universitet. Under sista året får vi välja på att göra praktik eller att studera i Vietnam. Beslutsångesten var lång och svår men jag insåg till sist att chansen att studera ihop med vietnameser kring utvecklingen i Vietnam inte skulle komma tillbaka. Sverige står kvar, trots allt. Utifrån samma resonemang dubblade jag min utlandsvistelse och bestämde mig för att skriva min kandidatuppsats i Mexiko. Ni kommer via spionen.se kunna följa mina äventyr med uppdateringar varje fredag.

Bilden av jaget

Mette Hultesj Spionen

Det saknas speglar på många av Valands elevtoaletter och jag har märkt att den som påtalar det verkar uppfattas som fåfäng. Som om den som vill spegla sig automatiskt är en person som njuter av sin egen spegelbild. Speglarna på skolan kanske stjäls och det kan ju definitivt lyftas som ett problem i sig. Jag funderar dock snarare över hur många förhåller sig till att prata om att vi speglar oss. “Är du sån som speglar dig mycket?” sa någon lite nedlåtande till mig när jag nämnde spegelfrånvaron. Öh. Inte vet jag. Kanske. 

Avslut och nystart


För något år sedan berättade en äldre, etablerad kvinnlig fotograf för mig att hon förr alltid var ensam kvinna bland alla män i branschen. Hon tillade att hon tyckte det var så kul att det förändrats, som ett tecken på jämställdhetens utveckling. Tyvärr håller jag inte med. Samtidigt som kvinnorna tar plats på högre poster inom kulturen bör nämnas hur det korrelerar med branschens låga status.

Lova dig själv att putsa själen 2017

När årets sista klockslag snabbt närmar sig skickar många av oss ett strängt ögonkast på året som gått. Många av oss drar in magen framför spegeln och fantiserar tyst om att varaögonmagneter på stranden nästa år. Många tänker plötsligt att tandraden ju ser väldigt kaffefärgad ut bakom det kritvita tandkrämslöddret. 

Kanske är det slitet att säga, men många av oss tror att ju snyggare yta vi presenterar för världen, desto göttigare kommer vår inre känsla att bli. Därför försöker vi lova att göra vårt framtida yttre en tjänst. Förvånansvärt få tycks lova sig själva att söka upp en PT för själen.

Många kommer nog minnas jordbävningarna i det politiska landskapet, sommarens apokélyps eller Bowies himlafärd. Men jag kommer alltid att minnas 2016 som året då jag prövade på psykoterapi. Alla psykologstudenter måste ju själva gå hos en psykolog i 40 timmar – psykologprogrammets kanske mest omtvistade 1,5 högskolepoäng. 

Vissa menar att egenterapin är en lyx och ett slöseri med universitetets cash. Andra tycker det är ett oacceptabelt tvång att sätta studenter i en stol där de förväntas blottlägga sig själva för en främling som hummar instämmande. 

Sen har vi oss som får precis den kalejdoskopiskt knastrande, kraftfulla upplevelse som det är tänkt – vi som får uppleva hur mäktig psykoterapi kan vara i händerna på en empatisk, skärpt och själsligt vältränad terapeut. För detta finns många metaforer, men här är min favorit: terapeuten är en guide, någon som håller facklan och leder en på äventyr till de mindre välbesökta sevärdheterna inuti en själv. 

Tack vare det äventyret har jag fått en förhöjd aptit på livet, mer intensivt genuina relationer till andra, större mod och fräsigare energi till att fylla livet med allt jag gillar. Framför allt kan jag slappna av mer i mig själv, och sluta ödsla kraft på att försöka visa upp bara sidorna av mig själv som jag tycker om. 

Nu förstår jag att den sanna viljan att göra sitt framtida yttre en tjänst, den kommer inifrån. Inte tvärtom. När du står i fyrverkeriernas sken önskar jag att en liknande insikt sprakar till liv djupt inuti dig, så här är min rekommendation:  

När du för läpparna mot champagneglaset och sköljer ner din sista snitt innan midnatt, lova dig själv att ge själens insida en glänsande vaxning 2017. Av vad det verkar kommer vi nog alla behöva ett stöttåligt psyke mer än en rutig mage under nästa år, eller vad tror du?

Motivera dig till studier med Nobel-prisad kunskap


Nästa termin ska min kull ut på psykologpraktik, och stämningen inför detta är något upptrissad.

Förväntningar, farhågor, förhoppningar och förtvivlan blandar sig i en känslomässig kittel till nyfikenhet med en bouquet av svår nervositet. Många ängslas för om vi har fått öva tillräckligt mycket för att ge oss ut och träna på riktigt. Hur mycket teori räcker för att vara beredd på verkligheten?

Just nu har våra kursledare två fascinerande berättelser om det: 1) Om vi inte klarar vissa examinerande moment mister vi chansen att gå ut på praktiken. 2) Vid sidan av dessa moment är det en utmärkt idé att träna upp vissa färdigheter på eget iniativ. På fritiden kan vi göra ”mikroövningar” för vårt eget bästas skull. Det här får mig att tänka på en enda sak: Psykologer vinner ytterst sällan Nobelpriset.

December och därmed julen har kommit till Köpenhamn

jessica blogg


Tivolis julmarknad är som Skandinavien i miniformat. Överallt talas svenska (skånska), norska och såklart danska. De flesta i personalen envisas dock med att prata engelska precis som mina internationella kollegor vittnar om. Danskarna vill så gärna prata engelska. Precis som svenskarna. Och jag som så gärna vill prata danska.

På jobbet ska jag och mina närmaste kollegor ha Julefrokost. Något jag misstar för julfrukost och tror ska äga rum på morgonen. Julefrokost visar sig till min stora förvåning vara en kvällsaktivitet. Egentligen ska det vara lunch men middag är roligare. Det är oklart om det har något med jul att göra mer än att det äger rum i December och har prefixet jule-, vilket förvisso går de internationella kollegorna förbi.

"Den nyfödda prylgalningen i mig jublar och journalisten i mig slappnar av"


2016.12.01

Jag står och dricker champagne på våning fjorton. Byggnaden är enorm. Korridorerna med kontor sträcker sig som en fönsterlös labyrint från den lilla lobbyn. Jag gnuggar axel med det socialdemokratiska kansliet från både Sverige och Frankrike på ett bubbelparty för att fira två medarbetares giftermål och kommande barn. Hela grejen är surrealistisk. För bara några minuter sedan satt jag och ritade krumelurer i marginalen på mitt anteckningsblock som en annan tolvåring, och nu står jag här och småpratar med parlamentariker. Som att de vore vanligt folk. Vilket de också är, ska tilläggas.

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se