I böckernas värld finns det ingen möjlighet att ställa följdfrågor

Jag har ibland undrat vad denna kursen egentligen kommer ge inför ett framtida yrkesliv. Min engelska blir mer och mer svengelsk för varje dag och grammatiskt korrekta böjningar kan slänga sig i väggen i ett land där en lärare som faktiskt kan lära dig engelska på riktigt endast är tillgänglig för den urbana överklassen.

Jag har visserligen lärt mig urskilja en del vietnamesiska, men hur ska det hjälpa mig i Sverige? Min researchpartner Thao är klok och sa till mig; “Vi kan egentligen ingenting. Det enda vi har gjort på universitetet är att läsa böcker och skriva uppsatser. Här möter vi människor i det verkliga livet. Det är det som borde vara samhällskunskap”. Jag tror att hon har rätt.

Om Erasmus av Rotterdams galna värld


Calle de Pamplona, Madrid, november 2012. 
Den högt belägna spanska huvudstaden visar mig sin oväntat kyliga sida för första gången. Luften är torr. Jag har köpt ett par litronas av märket Mahou. Literstora glasflaskor med öl. Standard bland ungdomar på den kastilianska högplatån. Stressad är jag på väg till en fest i samma kvarter som jag själv huserar, Cuatro Caminos. Jag ringer på porttelefonen och Martina från Rimini svarar: 

– Entra, entra, säger hon på italienskt bruten spanska.

"Hon vill bara prata"

ElinFonden 

Vad jag har lärt mig den senaste veckan är tålamod. Att inte kunna språket som alla runt omkring dig pratar är fruktansvärt frustrerande. Idag kände sig min vietnamesiska kollega Thao krasslig och har legat och vilat större delar av dagen. I brist på saker att göra, det är svårt att utföra kvalitativ samhällsvetenskaplig forskning utan att prata med folk, satte jag mig på trappan utanför vårt hus för att skriva lite.

Det dröjde inte många minuter innan en kvinna med sin bebis fastbunden på ryggen kom fram till mig att börja prata. Trots mina ganska uppenbart bristande språkkunskaper fortsatte hon att försöka fråga mig saker. Till slut gick jag in till Thao’s rum och frågade om hon ändå kunde översätta lite så jag åtminstone förstod varför denna kvinna kommit hem till oss. Hon kom ut men gav det inte många sekunder innan hon sammanfattade situationen med “hon vill bara prata” och gick och lade sig igen. Några minuter senare var yttertrappan fylld med flera generationer från grannhuset som ville umgås. Jag och den digitala ordboken gjorde vårt allra bästa men det räckte inte långt. Jag försökte säga hejdå och stängde till slut in mig med min dator på Thao’s och mitt rum.

Det finns en myt kring att livet blir så fruktansvärt spännande när en är ute och reser. Självfallet stämmer detta i mångt och mycket men jag skulle ändå vilja ta tillfället i akt för att understryka hur långtråkigt det också kan vara. Asfalten är grå här också och om vi i Sverige skulle klaga på att det inte går något roligt på teve så handlar min klagan här om att jag inte ens förstår vad som är på teve. De vi har intervjuat kring urbaniseringen, utflyttningen från byn, berättar ofta om att det inte finns något att göra. Teven är ibland bästa alternativet.

I kommunen Nam Dich bor endast ca tusen invånare. Arbetsmöjligheterna utanför jordbruket är få och storstaden lockar. Riskerna med att lämna jordbruket och familjen bakom sig är dock stora. Igår fick vi höra om en ensamstående kvinna som jobbar i en av Samsung’s fabriker. Arbetsdagarna är så långa att hon inte hinner träffa sin enda dotter. Ändå tjänar hon inte tillräckligt för att kunna försörja sin lilla familj. Det moderna livet kommer inte alltid med den lycka som vi tänker oss att begreppet ekonomisk utveckling innebär. Nam Dich må vara en tråkig plats, men den är också oerhört vacker. Terassfälten breder ut sig över kullarna och vatten porlar överallt fram i små bäckar och bamburör. Jag sitter med en kattunge i knäet och låter tiden passera. Denna dag utan språk har jag kunnat läsa mer än vad jag någonsin hinner där hemma i staden.

Nye spionens omtumlande resa

pontus IMG 6533


Klockan har precis slagit 10:09 på Spionens redaktion vid Vasaparken. Den absurda insikten om att jag inom överskådlig tid kommer att vara tidningens praktikant har precis börjat landa. Hur i helvete hamnade jag här? Det känns som om jag ploppat upp genom golvet efter att under det senaste halvåret ha rumlat runt i en tombola. Allt startade förra sommaren i Paris. Efter avslutad lärarutbildning och ett par års kringflackande i Europa, fick jag för mig att bejaka mina från barndomen slumrande journalistambitioner. Jag sonderade terrängen och hittade en perfekt utbildning i Uppsala. Ettårigt journalistprogram. Ett år kvar på CSN. Som handen i handsken, tänkte jag och slängde rusig iväg en ansökan i ett omotiverat sent skede. Mot slutet av augusti kom beskedet. Terminen började om tre dagar. Bara att packa väskorna, köpa flygbiljett och lämna ljusets stad. Au revoir Paris. God middag Uppsala.

När vi vaknade upp i måndags hade vi ingen aning om var vi skulle börja

Återigen känns det som att månader har passerat sedan förra veckan. Vi kom till Ha Giang i söndags eftermiddag. Vår uppgift var att etablera relationer med människor i området och hitta ett lämpligt forskningsområde. När vi vaknade upp i måndags hade vi ingen aning om var vi skulle börja. Vi är placerade i värdfamiljer som ska vara vår utgångspunkt men då det visade sig att vår familj var bortbjuden när vi kom på söndagskvällen hade vi inte hunnit skapa mycket kontakt där. Vår plan var att gå upp samtidigt som familjen och prata med dem då. Vi hade inte räknat med att de skulle vara ur huset redan klockan fyra.

"En hel tvåbarnsfamilj eller fyra flak öl på en moped chockar mig inte längre"


En månad har gått och att se en hel tvåbarnsfamilj eller fyra flak öl på en moped chockar mig inte längre. Jag har nästintill lärt mig att korsa gatan, även om jag varje gång funderar på om jag inte ska bli lite mer religiös för att väga upp mot det svenska systemet med trafikregler som faktiskt följs. Likaså när jag under en skogspromenad möter en illgrön huggorm med gift starkt nog att döda en människa. Ur dess mun spretar grodlår ut åt alla håll. Hur hamnade jag här?

Jag heter Elin Fondén och läser kandidatprogrammet i globala studier på Göteborgs universitet. Under sista året får vi välja på att göra praktik eller att studera i Vietnam. Beslutsångesten var lång och svår men jag insåg till sist att chansen att studera ihop med vietnameser kring utvecklingen i Vietnam inte skulle komma tillbaka. Sverige står kvar, trots allt. Utifrån samma resonemang dubblade jag min utlandsvistelse och bestämde mig för att skriva min kandidatuppsats i Mexiko. Ni kommer via spionen.se kunna följa mina äventyr med uppdateringar varje fredag.

Bilden av jaget

Mette Hultesj Spionen

Det saknas speglar på många av Valands elevtoaletter och jag har märkt att den som påtalar det verkar uppfattas som fåfäng. Som om den som vill spegla sig automatiskt är en person som njuter av sin egen spegelbild. Speglarna på skolan kanske stjäls och det kan ju definitivt lyftas som ett problem i sig. Jag funderar dock snarare över hur många förhåller sig till att prata om att vi speglar oss. “Är du sån som speglar dig mycket?” sa någon lite nedlåtande till mig när jag nämnde spegelfrånvaron. Öh. Inte vet jag. Kanske. 

Avslut och nystart


För något år sedan berättade en äldre, etablerad kvinnlig fotograf för mig att hon förr alltid var ensam kvinna bland alla män i branschen. Hon tillade att hon tyckte det var så kul att det förändrats, som ett tecken på jämställdhetens utveckling. Tyvärr håller jag inte med. Samtidigt som kvinnorna tar plats på högre poster inom kulturen bör nämnas hur det korrelerar med branschens låga status.

Lova dig själv att putsa själen 2017

När årets sista klockslag snabbt närmar sig skickar många av oss ett strängt ögonkast på året som gått. Många av oss drar in magen framför spegeln och fantiserar tyst om att varaögonmagneter på stranden nästa år. Många tänker plötsligt att tandraden ju ser väldigt kaffefärgad ut bakom det kritvita tandkrämslöddret. 

Kanske är det slitet att säga, men många av oss tror att ju snyggare yta vi presenterar för världen, desto göttigare kommer vår inre känsla att bli. Därför försöker vi lova att göra vårt framtida yttre en tjänst. Förvånansvärt få tycks lova sig själva att söka upp en PT för själen.

Många kommer nog minnas jordbävningarna i det politiska landskapet, sommarens apokélyps eller Bowies himlafärd. Men jag kommer alltid att minnas 2016 som året då jag prövade på psykoterapi. Alla psykologstudenter måste ju själva gå hos en psykolog i 40 timmar – psykologprogrammets kanske mest omtvistade 1,5 högskolepoäng. 

Vissa menar att egenterapin är en lyx och ett slöseri med universitetets cash. Andra tycker det är ett oacceptabelt tvång att sätta studenter i en stol där de förväntas blottlägga sig själva för en främling som hummar instämmande. 

Sen har vi oss som får precis den kalejdoskopiskt knastrande, kraftfulla upplevelse som det är tänkt – vi som får uppleva hur mäktig psykoterapi kan vara i händerna på en empatisk, skärpt och själsligt vältränad terapeut. För detta finns många metaforer, men här är min favorit: terapeuten är en guide, någon som håller facklan och leder en på äventyr till de mindre välbesökta sevärdheterna inuti en själv. 

Tack vare det äventyret har jag fått en förhöjd aptit på livet, mer intensivt genuina relationer till andra, större mod och fräsigare energi till att fylla livet med allt jag gillar. Framför allt kan jag slappna av mer i mig själv, och sluta ödsla kraft på att försöka visa upp bara sidorna av mig själv som jag tycker om. 

Nu förstår jag att den sanna viljan att göra sitt framtida yttre en tjänst, den kommer inifrån. Inte tvärtom. När du står i fyrverkeriernas sken önskar jag att en liknande insikt sprakar till liv djupt inuti dig, så här är min rekommendation:  

När du för läpparna mot champagneglaset och sköljer ner din sista snitt innan midnatt, lova dig själv att ge själens insida en glänsande vaxning 2017. Av vad det verkar kommer vi nog alla behöva ett stöttåligt psyke mer än en rutig mage under nästa år, eller vad tror du?

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se