Golande dockor och värdelöst föräldraskap

mastermorkerskan1

Jag sket i att plugga förra veckan (thuglife). Eller, om jag ska vara helt ärlig, så hade jag pluggat skiten ur mig själv veckan innan för att kunna vara ledig. Att kunna göra det, bli tvärledig, är fan i mig definitionen av livskvalité för mig. Ledigheten har jag fångat på följande vis: 

"Vietnam sitter kvar i kroppen"

Idag skriver jag tiotusen meter upp i luften. Jag har precis druckit en riktigt god kopp svart te. Vietnam sitter kvar i kroppen och jag får anstränga mig för att hänga med i engelskan, för att inte säga Xin cam on istället för Thank you. Detta trots att hela universitetskursen har varit på engelska.

"Jag älskar att vara arg"

mästermörkerskan1

En god omgång förmiddagsilska har en lugnande effekt på mig. Det ger mig perspektiv på livet. Det är därför en storslagen förmån att livet som student erbjuder mig att starta dagen genom att låta Malou von Sivers försätta mig i ett ilskeorsakat, vegetativt tillstånd. 

"Vårt största arbetsmiljöproblem är just nu värmen"

Idag befinner jag mig på en väldigt annorlunda plats jämfört med förra veckan. Vågorna slår mot stranden. Luften är fuktig, men härlig att andas in. Efter skolan åker vi och badar. Vi letar snäckor på stranden och äter exotiska frukter till mellis. Det är en underlig plats att skriva uppsats på. Vårt största arbetsmiljöproblem är just nu värmen. När jag ska ta mig hem från skolan måste jag kryssa mellan grupper av turister på guidning genom gamla stan.

”Det får man väl inte säga i den här jävla världen”

 

Jag är en del av ett kretslopp av okuvliga kvinnor med den unika gåvan att uteslutande använda stora ord för att beskriva irritationsmoment i vår omvärld. Med modersmjölken har jag fått instruktionen “Om någon inte delar din upprördhet – svär för att förstärka den”. En uppmaning jag bär närmast hjärtat under min vandring genom livet. Bland saker som jag kategoriserat som “käpprätt åt helvete” återfinns exempelvis såväl det faktum att min hyresvärd förbjuder tvättning på söndagar som ekonomisk ojämlikhet.

Om att inte vilja växa upp

pontus IMG 6533

381 901 kronor. Priset på en förlängd barndom. Efter åratal av uppfällda skygglappar har beloppet som en böld i det undermedvetna vuxit sig större. Nu väntar påtvingad vuxendom med livslång studieskuld.  
– Men det är en investering och du avbetalar baserat på din inkomst, säger de positiva.
– Du har sålt din själ till satan och kommer för alltid att vara i statens våld, kraxar olyckskorparna.

"En takterass är det finaste du kan äga här i Hanoi"

Vi är tillbaka i Hanoi och jag känner mig som en fågel i en bur. Trafiken är katastrofal och varje gång jag går utanför dörren känns det som om livet hänger på en skör tråd. Det finns ingen kollektivtrafik och att gå över ett övergångsställe är som att gå över vägen på vilket annat ställe som helst. Det finns fantastisk mat och vackra sjöar men det väger inte så tungt när jag ändå inte kan ta mig fram.

Jag gillar helt enkelt inte Hanoi.

Kärringen mot strömmen

 


Jag har ägnat halva mitt liv åt att tvätta bort mina digitala avtryck. Med hjälp av en obskyr EU-lagstiftning har träffarna som returneras vid sökningar på mitt namn noggrant censurerats. På internet framträder en bild av mig som någon som aldrig skriver för nöjes skull, jag tycks bara skriva rapporter, samt någon som aldrig låter sig fotograferas annat än för profilbilder till Linkedin.

Och här står jag nu. Mitt i livet. Så jävla anställningsbar och representativ att jag knappt känner igen mig själv längre. Det är sorgligt och jag hade gärna protesterat högljutt mot arbetslivets intrång i mitt privatliv genom att, även på nätet, vara mitt vanliga bittra, vulgära och oputsade jag. Men internet går arbetsgivarens ärenden genom att aldrig någonsin glömma. Och jag kommer aldrig bli så resursstark att jag har råd att vara fri och oberoende av lönearbetet. Min välputsade internetfasad förblir därför just välputsad. Arbetsgivaranpassad.

För att upprätthålla någon slags frihetskänsla har jag låtit maskera mig med andra namn än det som står i mitt cv. Bakom dessa kan jag vara mitt icke-anställningsbara jag, utan att riskera repressalier i form av uteblivna försörjningsmöjligheter. Det är tack vare ett av dessa alias som jag nu har den stora äran att få presentera mig själv så som jag vill presenteras – en småsur, nygammal student helt utan ambition att ånyo bli en del av ett välputsat lönearbetesmaskineri.

Om språk

pontus IMG 6533

– Typöoovrirsettbåtejdöväavecklötirbooschåndöschalldögål, säger hon och bordssällskapet brummar ut i ett gapskratt som får hela rummet att vibrera.
Jag skrattar helt oförstående med och känner paniken ackumuleras i mitt inre. Ur en låda tar hon fram en vinöppnare av hävarmsmodell, tittar mig i ögonen, sträcker ut armarna som i ett kors och artikulerar med pedagogisk ton:

– Schall dö Gål, varefter golvet sakta börjar skaka i takt med att sällskapet förbereder sig för ett nytt avgrundsgarv.

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se