"Vårt största arbetsmiljöproblem är just nu värmen"

Idag befinner jag mig på en väldigt annorlunda plats jämfört med förra veckan. Vågorna slår mot stranden. Luften är fuktig, men härlig att andas in. Efter skolan åker vi och badar. Vi letar snäckor på stranden och äter exotiska frukter till mellis. Det är en underlig plats att skriva uppsats på. Vårt största arbetsmiljöproblem är just nu värmen. När jag ska ta mig hem från skolan måste jag kryssa mellan grupper av turister på guidning genom gamla stan.

”Det får man väl inte säga i den här jävla världen”

 

Jag är en del av ett kretslopp av okuvliga kvinnor med den unika gåvan att uteslutande använda stora ord för att beskriva irritationsmoment i vår omvärld. Med modersmjölken har jag fått instruktionen “Om någon inte delar din upprördhet – svär för att förstärka den”. En uppmaning jag bär närmast hjärtat under min vandring genom livet. Bland saker som jag kategoriserat som “käpprätt åt helvete” återfinns exempelvis såväl det faktum att min hyresvärd förbjuder tvättning på söndagar som ekonomisk ojämlikhet.

Om att inte vilja växa upp

pontus IMG 6533

381 901 kronor. Priset på en förlängd barndom. Efter åratal av uppfällda skygglappar har beloppet som en böld i det undermedvetna vuxit sig större. Nu väntar påtvingad vuxendom med livslång studieskuld.  
– Men det är en investering och du avbetalar baserat på din inkomst, säger de positiva.
– Du har sålt din själ till satan och kommer för alltid att vara i statens våld, kraxar olyckskorparna.

"En takterass är det finaste du kan äga här i Hanoi"

Vi är tillbaka i Hanoi och jag känner mig som en fågel i en bur. Trafiken är katastrofal och varje gång jag går utanför dörren känns det som om livet hänger på en skör tråd. Det finns ingen kollektivtrafik och att gå över ett övergångsställe är som att gå över vägen på vilket annat ställe som helst. Det finns fantastisk mat och vackra sjöar men det väger inte så tungt när jag ändå inte kan ta mig fram.

Jag gillar helt enkelt inte Hanoi.

Kärringen mot strömmen

 


Jag har ägnat halva mitt liv åt att tvätta bort mina digitala avtryck. Med hjälp av en obskyr EU-lagstiftning har träffarna som returneras vid sökningar på mitt namn noggrant censurerats. På internet framträder en bild av mig som någon som aldrig skriver för nöjes skull, jag tycks bara skriva rapporter, samt någon som aldrig låter sig fotograferas annat än för profilbilder till Linkedin.

Och här står jag nu. Mitt i livet. Så jävla anställningsbar och representativ att jag knappt känner igen mig själv längre. Det är sorgligt och jag hade gärna protesterat högljutt mot arbetslivets intrång i mitt privatliv genom att, även på nätet, vara mitt vanliga bittra, vulgära och oputsade jag. Men internet går arbetsgivarens ärenden genom att aldrig någonsin glömma. Och jag kommer aldrig bli så resursstark att jag har råd att vara fri och oberoende av lönearbetet. Min välputsade internetfasad förblir därför just välputsad. Arbetsgivaranpassad.

För att upprätthålla någon slags frihetskänsla har jag låtit maskera mig med andra namn än det som står i mitt cv. Bakom dessa kan jag vara mitt icke-anställningsbara jag, utan att riskera repressalier i form av uteblivna försörjningsmöjligheter. Det är tack vare ett av dessa alias som jag nu har den stora äran att få presentera mig själv så som jag vill presenteras – en småsur, nygammal student helt utan ambition att ånyo bli en del av ett välputsat lönearbetesmaskineri.

Om språk

pontus IMG 6533

– Typöoovrirsettbåtejdöväavecklötirbooschåndöschalldögål, säger hon och bordssällskapet brummar ut i ett gapskratt som får hela rummet att vibrera.
Jag skrattar helt oförstående med och känner paniken ackumuleras i mitt inre. Ur en låda tar hon fram en vinöppnare av hävarmsmodell, tittar mig i ögonen, sträcker ut armarna som i ett kors och artikulerar med pedagogisk ton:

– Schall dö Gål, varefter golvet sakta börjar skaka i takt med att sällskapet förbereder sig för ett nytt avgrundsgarv.

I böckernas värld finns det ingen möjlighet att ställa följdfrågor

Jag har ibland undrat vad denna kursen egentligen kommer ge inför ett framtida yrkesliv. Min engelska blir mer och mer svengelsk för varje dag och grammatiskt korrekta böjningar kan slänga sig i väggen i ett land där en lärare som faktiskt kan lära dig engelska på riktigt endast är tillgänglig för den urbana överklassen.

Jag har visserligen lärt mig urskilja en del vietnamesiska, men hur ska det hjälpa mig i Sverige? Min researchpartner Thao är klok och sa till mig; “Vi kan egentligen ingenting. Det enda vi har gjort på universitetet är att läsa böcker och skriva uppsatser. Här möter vi människor i det verkliga livet. Det är det som borde vara samhällskunskap”. Jag tror att hon har rätt.

Om Erasmus av Rotterdams galna värld


Calle de Pamplona, Madrid, november 2012. 
Den högt belägna spanska huvudstaden visar mig sin oväntat kyliga sida för första gången. Luften är torr. Jag har köpt ett par litronas av märket Mahou. Literstora glasflaskor med öl. Standard bland ungdomar på den kastilianska högplatån. Stressad är jag på väg till en fest i samma kvarter som jag själv huserar, Cuatro Caminos. Jag ringer på porttelefonen och Martina från Rimini svarar: 

– Entra, entra, säger hon på italienskt bruten spanska.

"Hon vill bara prata"

ElinFonden 

Vad jag har lärt mig den senaste veckan är tålamod. Att inte kunna språket som alla runt omkring dig pratar är fruktansvärt frustrerande. Idag kände sig min vietnamesiska kollega Thao krasslig och har legat och vilat större delar av dagen. I brist på saker att göra, det är svårt att utföra kvalitativ samhällsvetenskaplig forskning utan att prata med folk, satte jag mig på trappan utanför vårt hus för att skriva lite.

Det dröjde inte många minuter innan en kvinna med sin bebis fastbunden på ryggen kom fram till mig att börja prata. Trots mina ganska uppenbart bristande språkkunskaper fortsatte hon att försöka fråga mig saker. Till slut gick jag in till Thao’s rum och frågade om hon ändå kunde översätta lite så jag åtminstone förstod varför denna kvinna kommit hem till oss. Hon kom ut men gav det inte många sekunder innan hon sammanfattade situationen med “hon vill bara prata” och gick och lade sig igen. Några minuter senare var yttertrappan fylld med flera generationer från grannhuset som ville umgås. Jag och den digitala ordboken gjorde vårt allra bästa men det räckte inte långt. Jag försökte säga hejdå och stängde till slut in mig med min dator på Thao’s och mitt rum.

Det finns en myt kring att livet blir så fruktansvärt spännande när en är ute och reser. Självfallet stämmer detta i mångt och mycket men jag skulle ändå vilja ta tillfället i akt för att understryka hur långtråkigt det också kan vara. Asfalten är grå här också och om vi i Sverige skulle klaga på att det inte går något roligt på teve så handlar min klagan här om att jag inte ens förstår vad som är på teve. De vi har intervjuat kring urbaniseringen, utflyttningen från byn, berättar ofta om att det inte finns något att göra. Teven är ibland bästa alternativet.

I kommunen Nam Dich bor endast ca tusen invånare. Arbetsmöjligheterna utanför jordbruket är få och storstaden lockar. Riskerna med att lämna jordbruket och familjen bakom sig är dock stora. Igår fick vi höra om en ensamstående kvinna som jobbar i en av Samsung’s fabriker. Arbetsdagarna är så långa att hon inte hinner träffa sin enda dotter. Ändå tjänar hon inte tillräckligt för att kunna försörja sin lilla familj. Det moderna livet kommer inte alltid med den lycka som vi tänker oss att begreppet ekonomisk utveckling innebär. Nam Dich må vara en tråkig plats, men den är också oerhört vacker. Terassfälten breder ut sig över kullarna och vatten porlar överallt fram i små bäckar och bamburör. Jag sitter med en kattunge i knäet och låter tiden passera. Denna dag utan språk har jag kunnat läsa mer än vad jag någonsin hinner där hemma i staden.

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se