Mest överraskade över att vi får bidrag för att utbilda oss

När jag pratar med mexikaner glömmer jag nästan alltid att äta. Kanske är det lite på grund av spanskan men ärligt talat beror det nog mycket på att de på något sätt hinner uttrycka så mycket på så lite tid.

Det är aldrig tyst. Om vi för en sekund bortser från kommentarerna kring min kvinnliga kropp, så tror jag aldrig att jag har träffat en mexikan som inte är socialt kompetent. Alla är trevliga, helt enkelt. Ytterst få har kommenterat min stundtals bristande grammatik. Istället engagerar de sig djupt i att förklara för mig olika uttryck de använder och ge mig tips på ställen jag ska besöka. När jag säger att jag inte känner mycket folk i Mexico city drar de mig på upptåg med deras vänner och plötsligt har jag fyra nya vänner efter en fika. Istället för att känna mig ensam (det gick över på en vecka) känns det nu snarare svårt att hinna med allt och alla. Efter en månad blir jag nu dubbelbokad på eftermiddagarna.

Den öppenhet och värme som jag blivit välkomnad med är jag verkligen tacksam för. Jag måste nog dock lära mig att ge mer uppmärksamhet till min mat och mindre till den jag pratar med, dessvärre. Eller så får jag helt enkelt börja äta ensam. Det skulle ju kännas lite lagom svenskt.

När människor hemifrån pratar med mig om Mexico målar de upp en värld av drogkarteller och kaktusar. Detta är i sig inte felaktig, våldet är trots allt stor del av människors liv här men det är inte det enda. Och kaktus passar utmärkt i en sallad.

Det finns dåliga saker, här precis som på andra ställen Det finns också fantastiska människor och min nya favoritfrukt Guyaba. Bland mexikaner tycker jag det är spännande att se vad människor tänker, tycker och har hört om Sverige. För det första får jag många gånger höra att vi tillverkar högkvalitativ choklad. Då har de tagit fel på Suecia och Suiza, det vill säga Schweiz. Den vanligaste reaktionen är nog dock att beklaga sig över kylan vi tvingas uppleva. De frågar mig hur många grader det är i Sverige just nu. Vissa har hört talas om norrsken och andra har sett bilder på våra snälla poliser dagarna kring terrorattentatet i Stockholm.

Det som generellt överraskar mest av vad jag brukar berätta är antingen det faktum att vår utbildning inte bara är gratis utan att vi till och med får pengar från staten under tiden (studiebidraget syftar jag då på), eller så är det rasismen mot mörkhyade och svarthåriga. Många har en väldigt positiv bild av Sverige som lätt förstörs lite när jag nämner att människor med blek hy lättare får jobb än någon med mörkare hy. Bilden av Sverige, men också bilden av Mexiko, är nog dessvärre ganska onyanserade. Jag och taxichauffören diskuterade detta tidigare ikväll och slog fast att allting har sina sidor. Inget är bara bra, men inte heller bara dåligt.

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se