Kärringen mot strömmen


För två månader sedan var jag ung, lovande och förhållandevis framgångsrik inom min bransch. Allt gick kanon. Förutom att allt var öronbedövande tråkigt, totalt meningslöst och slukade all min lediga tid och ork. Jag märkte inte hur meningsbefriat det var förrän jag lät mig själv känna efter om lönearbete i sin renaste, jävligaste form verkligen var en rimlig aktivitet.

Jag är kärringen mot strömmen i många aspekter av livet. Jag är inte helt (inte alls) straight och jag har få egenskaper som kan klassas som traditionellt kvinnliga, trots att jag ser ut som en sådan. Jag är inte särskilt empatisk, tar ytterst lite socialt ansvar och mina affektionsbevis sträcker sig sällan längre än till en klapp på ryggen.

Men jag har tidigare aldrig ens ifrågasatt lönearbetesnormen, ingen har berättat för mig att det går. Jag har adopterat drömmen om det fasta arbetet och övertygelsen om att den stadiga inkomsten är livets främsta lyckobringare. Inte ens när jag har grinat över arbetslivets vedermödor har jag funderat över om det verkligen är värt det. I stället har jag fortsatt kämpa. Efter arbetsdagarnas slut har jag marinerat mig i folköl och innan läggdags snällt spänt på mig bettskenan.

Någonstans vid sjukskrivning nummer två trillade polletten ned. Jag ålade mig ur kostymen, packade ned den i en låda som luktade gammal fisk och bar upp fanskapet på vinden. Sedan stapplade jag på darriga ben, iklädd en mjukisdress vars existens jag kränkt genom att förpassa den till söndagsplagg, in till min chef och sa upp mig. Igen. För tredje gången på mindre än ett år. Denna gång helt utan ambition att “vila upp mig och komma tillbaka med ny energi”.

I stället var tiden kommen för mig att gå kritiker on hela arbetslivets ass, bli en Roland Paulsen 2.0 och börja ifrågasätta lönearbetets status som okränkbar norm. Alltså snubblade jag in på universitetet igen. Denna gång utan avsikt att komma ut på andra sidan som en färdigbakad och anställningsbar mönstermedborgare. Universitetet får fan behålla mig när jag är klar.

Jag tänker ägna mina studier åt att ifrågasätta vansinnet i att vi fostras till att tro att lönearbetet är meningen med livet. Vi kan ju för fan dansa istället. Måla. Sjunga. Läsa.
I allmänhet inte alstra kapital varenda vaken minut. För om ni glömmer bort att vara fria kommer ni att gå sönder, ungdomar. Lyssna till en prematur senior som doppade tassarna i det nutida svenska arbetslivet och fick gråa hår i raskare takt än Barack Obama. Att vara ung och lovande gör dig gammal i förtid, det går inte att leva så!

På universitetet representerar jag, med mina drygt 30 avverkade år i livet, inte längre det unga gardet. Istället är jag ålderstigen i förhållande till mina studiekamrater. Jag är inte heller längre särskilt lovande då jag inte kommer att ägna mig åt någonting som kan vara till nytta för någon framtida arbetsgivare. Och det var länge sedan livet kändes så värdigt och meningsfullt som det gör nu. Det är denna småbittra men ändå hoppfulla gamling till student jag avser berätta om här. Hav förtröstan, det kommer att bli trevligt!

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se