fotodynamisk

Högskoleprovet sluter en cirkel

Nu i lördags var jag med om ett exotiskt sammanträffande – jag fick nämligen rätt bra betalt för att betala tillbaka en stor tacksamhetsskuld. Detta hände sig i tjänst som provledare, en något kryddig titel för den som vaktar över dem som gör högskoleprovet. Vore det inte för högskoleprovet hade jag nog varit fången i mina mediokra tidigare insatser för alltid.

Nu i lördags var jag med om ett exotiskt sammanträffande – jag fick nämligen rätt bra betalt för att betala tillbaka en stor tacksamhetsskuld. Detta hände sig i tjänst som provledare, en något kryddig titel för den som vaktar över dem som gör högskoleprovet. Vore det inte för högskoleprovet hade jag nog varit fången i mina mediokra tidigare insatser för alltid.

Nu är jag snart halvvägs på psykologprogrammet, och hit hade jag aldrig kommit med bara mina betyg. Visst, jag beundrar alla med fokus och uthållighet nog för att ace:a gymnasiet, men jag var definitivt inte en av dem. 17 år gammal var jag fullt upptagen med att smida mig en identitet som subversiv skapare, och kunde nog inte riktigt dra ett tydligt streck mellan Matte B och min akademiska framtid. Dock bestämde jag mig lyckligtvis för att offra en solig lördag och skriva högskoleprovet på våren 2011. Jag hade nämligen hört att det var sista gången innan de skulle göra om provet och lägga in fler räkneuppgifter – hu! Skulle jag någonsin göra mitt framtida jag en tjänst så var tiden inne.

Fram till dess att jag faktiskt fick användning för mina hp-poäng hade jag hunnit irra bort mig djupt in i konstvärlden. Det här var flera år senare, i dagarna precis innan ansökningarna till höstterminen stängde i april 2014. Äventyrslystet hade jag tackat ja till en plats på Glasgow School of Art och flyttat utomlands. Efter en termin där tycktes dock mitt liv befinna sig mitt i ett kosmiskt currykryss: Nästan all min konst misslyckades kolossalt. Jag var i fejd med min handledare. Jag var besviken på utbildningen.* Jag bodde i ett mörkt, trångt rum i en kall, dragig lägenhet. Jag var förtjust i en söt astrofysiker som inte ville dejta mig. Och jag hade varit sängliggande med feber i en vecka.

Med andra ord låg jag där som en skör konstnär, marinerad i febersvett och självömkan, och försökte styra tankarna bort från mitt liv. Efter det kanske hundrade avsnittet av det episka rymdäventyret Legend of the Galactic Heroes bestämde jag mig för att kultiga animeserier nog inte var svaret på min existentiella ångest, trots allt. Det var då jag på allvar började visa minsta nyfikenhet för vilka dörrar ett högskoleprov kunde låsa upp. Tiden var återigen inne att göra mitt framtida jag en tjänst. 

Många tror att jobba som provledare är nästan samma sak som en avslappningsövning, att det skulle vara ett bra tillfälle att läsa lite avkopplande skönlitteratur eller så. Nej, ingen är riktigt beredd på hur utmattande det är att stirra på hårt koncentrerade människor i en hel dag. Eller hur påfrestande det är när alla väntar på att gå hem efter åtta timmar, medan jag pliktskyldigt kollar allas leg för sjätte gången.

Högskoleprovet har hyfsat hårda regler för att förhindra fusk, och att följa dem är lite som att lajva statens elaka häxa – bokstavligt talat att ta ifrån folket deras lördagsgodis. Det känns förstås en smula präktigt att mästra över personer som bara vill skriva provet och få fler nycklar till framtiden. Lyckligtvis tillhör inte kompromisslös myndighetsutövning de vardagliga inslagen i mitt liv för övrigt. Det bevisades oväntat snabbt, när jag slumpartat träffade på en av mina provdeltagare på den mystiska klubben Technu senare samma natt. Hen kom fram till mig på dansgolvet och gratulerade mig till att verka mer avslappnad där än i provlokalen. Jamen, det var faktiskt ganska avslappnande att offra ännu en solig lördag för att sluta den här cirkeln. Och att ge något tillbaka till ett socialt skyddsnät som fångade upp mig. 

Jag fångade i alla fall inga fuskare den här gången. Alla i min grupp var utomordentligt hederliga och tålmodiga med reglementet. Låt oss bara hoppas att min observationsförmåga är så pass skärpt som jag killgissar. Jag har ju hört att psykologer helst ska vara förnämliga människokännare. 


*Tydligen är jag inte ensam om att känna missnöje med förutsättningarna för skapande på Glasgow School of Art. I förra veckan demonstrerade studenterna på gatan mot brustna förväntningar och sämre resurser. Om du vill se fyndiga plakat av typen ”Monet – not money”, kolla in #thisisaprotest på instagram.


Foto: Louise Martinsson

Om Oliver Nordh:

Oliver är nyutexaminerad med en kandidat i konstvetenskap. Parallellt med den har han snart tagit sig halvvägs genom psykologprogrammet. Här skriver han om psykologi, studier, konst och suggestiva fusioner dem emellan.

Om Spionen

Götheborgske Spionen (och spionen.se) är en partipolitiskt och religiöst obunden tidning som riktar sig till studenter och anställda vid Göteborgs universitet. Tidningen ges ut av Tidningsföreningen Götheborgske Spionen. Huvudman för föreningen är GUS, Göteborgs universitets studentkårer.

Ansvarig utgivare och chefredaktör är Aldijana Talic.

© Copyright 2017 - Götheborgske Spionen (och spionen.se) - Webbsida byggd i samarbete med Joomlaproffs.se